— Ja visst, svarade Raoul, Jag tycker, att jag gjort min plikt. Har jag inte försvarat konungen?
— Och vem har bett er försvara konungen?
— Greve de La Fère själv.
— Ja, konungen, ja, men i dag har ni försvarat Mazarin, vilket inte är alldeles detsamma. Ett sådant brushuvud, som gör sig till kardinalist och hjälper till att arrestera Broussel! Nämn inte ett ord om det här, ty då skulle greve de La Fère bli förargad.
— Tror ni verkligen, att greven skulle bli ond på mig?
— Jag är säker på det. Annmars skulle jag tacka er, för ni har ju gjort oss en tjänst. Jag bannar er också i hans ställe. Och därvid, min käre gosse, begagnar jag det privilegium er förmyndare givit mig, då han reste.
— Jag förstår er inte, min herre, sade Raoul.
D'Artagnan steg upp, gick till sin skrivbyrå, tog fram ett brev och räckte det åt Raoul.
Då Raoul genomläst detta brev, skymdes hans ögon.
— Åh, min Gud, sade han, i det han mot d'Artagnan lyfte sina vackra, tårfuktade ögon, greven har alltså lämnat Paris utan att träffa mig?
— Ja, han reste för fyra dagar sedan, svarade d'Artagnan.
— Och hans brev tycks röja, att han löper fara för livet.
— Vad? Fara för livet! Nej, var lugn, han reser i affärer och kommer snart tillbaka. Jag hoppas ni inte har något emot att under tiden erkänna mig som er förmyndare?
— O nej, herr d'Artagnan, svarade Raoul, ni är en så tapper ädling, och greve de La Fère håller så mycket av er.
— Nå, håll av mig litet, ni också. Jag skall inte plåga er mycket, men med villkor att ni blir frondör, min unge vän, ivrig frondör!
— Men jag kan väl fortsätta att besöka fru de Chevreuse?
— Ja visst, för tusan! Och även koadjutorn och fru de Longueville. Men se här kommer herr du Vallon med alldeles sönderrivna kläder.
— Ja, men i utbyte, sade Porthos, som dröp av svett och var alldeles neddammad, i utbyte har jag rivit sönder många
