Hoppa till innehållet

Sida:Myladys son del I 1925.djvu/92

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Han började med att intaga en ordentlig frukost, vilket ofta är en dålig början, då man vill arbeta med huvudet, men däremot är ganska klokt, då det är fråga om någon kroppslig verksamhet. Därefter bytte han kläder, i tanke att musketöruniformen kunde väcka misstroende, tog sedan största och bästa av sina tre värjor, vilken han endast vid viktiga tillfällen begagnade, lät fram mot två-tiden sadla sina båda hästar och red, åtföljd av Planchet, ut genom La Vilette-tullen. Under tiden höll man ännu på att i det bredvid Geten belägna huset anställa de mest noggranna spaningar efter den försvunna Planchet.

När d'Artagnan kommit på en och en halv lieues avstånd från Paris, märkte han, att han i sin otålighet begivit sig av för tidigt och rastade vid ett värdshus för att låta hästarna pusta.

Värdshuset var fullt av människor av ganska tvetydigt utseende, vilka tycktes ha i sinnet att företaga någon nattlig utflykt. En man, insvept i kappa, syntes i dörren, men då han såg en främling, gjorde han ett tecken med handen, och två av gästerna gingo ut för att samtala med honom.

D'Artagnan närmade sig helt lugnt värdinnan, berömde hennes vin, som var av sämsta sort, gjorde henne några frågor angående Noisy och fick veta, att i hela byn endast funnos två större hus, det ena tillhörigt hans högvördighet ärkebiskopen av Paris, i vilket hans niéce, hertiginnan de Longueville för närvarande bodde, och det andra ett jesuitkloster; man kunde således ej misstaga sig.

Klockan fyra begav sig d'Artagnan åter på väg och red i skritt, ty han ville ej komma fram förrän det blivit mörkt.

När man en mulen vinterdag rider i skritt genom en trakt, där ingenting händer, har man nästan ingenting annat att göra än vad haren gör på sitt läger, enligt vad Lafontaine säger, nämligen att drömma. D'Artagnan drömde alltså, och Planchet likaså. Men som man snart får erfara, voro deras drömmar helt olika.

Ett ord, som värdinnan yttrat, gav d'Artagnans tankar en särskild riktning; detta ord var fru de Longuevilles namn.