Fru de Longueville var också verkligen i alla avseenden ägnad att giva ämne till drömmar; hon var en av landets förnämsta damer och en av hovets vackraste kvinnor. Förmäld med den gamle hertig de Longueville, vilken hon ej älskade, ansågs hon till en början vara älskarinna åt Coligny, som för hennes skull i en duell på Place Royale låtit döda sig av hertig de Guise. Sedan talade man om en något för öm vänskap, som hon skulle ha hyst för sin bror, prins de Condé, en vänskap, som väckt mycken anstöt hos de gudfruktiga vid hovet; vidare trodde man, att ett djupt hat följt på denna vänskap, och hertiginnan de Longueville hade nu, efter vad man påstod, en politisk förbindelse med prins de Marsillac, äldsta sonen till den gamle hertig de la Rochefoucault, och vilken hon nu som bäst sökte göra till Condés fiende.
D'Artagnan tänkte på alla dessa förhållanden. Han påminde sig, att han i Louvre ofta sett den vackra fru Longueville, strålande och bländande, gå förbi honom. Han tänkte på Aramis, som, utan att vara mer än han, fordom varit älskare åt fru de Chevreuse, vilken vid det förra hovet varit, vad fru de Longueville var vid det nuvarande. Han frågade sig, varför det finns så många människor, som uppnå allt, vad de önska sig, vare sig i fråga om kärlek eller ärelystnad, då det däremot finns andra, som av slump eller naturliga hinder i alla sina förhoppningar och strävanden stanna på halva vägen.
Han måste inom sig erkänna, att oaktat all sin klokhet, all sin skicklighet var han ändå och skulle troligen alltid förbliva en av dessa senare, då Planchet i detsamma närmade sig och sade:
— Jag slår vad, herre, att ni tänker på samma sak som jag.
— Det tvivlar jag på, Planchet, svarade d'Artagnan småleende, men låt höra vad du tänkte på!
— Jag tänker på de där obehagliga figurerna, som sutto och drucko på värdshuset, där vi rastade.
— Alltid lika försiktig.
— Det är ett slags instinkt, herre.
— Nå, vad sade din instinkt i det här fallet?
