— Jo, instinkten sade mig, att de där människorna samlats på värdshuset i någon dålig avsikt, och jag tänkte på, vad instinkten sade mig, i den mörkaste vrån av stallet, då en karl, insvept i kappa och åtföljd av två andra karlar, inträdde dit utan att varsebliva mig.
— Aha, sade d'Artagnan, som fann Planchets berättelse överensstämma med de iakttagelser han själv gjort, nåväl?
— En av de båda karlarna sade: ’Han är säkert i Noisy eller kommer dit i kväll, för jag kände igen hans betjänt.’
— ’Är du säker på det?’ frågade mannen i kappan.
— ’Ja, min prins.’
— Min prins? avbröt d'Artagnan.
— ’Ja, min prins’, sa han, det hörde jag tydligt. Men hör vidare: ’Om han verkligen finns där, vad ska vi göra med honom?’ frågade den andre karlen.
— ’Vad vi ska göra med honom?’ återtog prinsen.
— ’Ja, han är inte den, som låter fånga sig så lätt, han kommer att ta till värjan.’
— ’Nå, då måste vi göra som han, men ändå försöka att ta honom levande. Har du rep att binda honom med och en kavle att lägga i munnen på honom?’
— ’Ja, det ha vi.’
— ’Kom noga ihåg, att han sannolikt är förklädd till kavaljer.’
— ’Ja, monseigneur, ni kan lita på oss.’
— ’För övrigt skall jag vara till hands och vägleda er.’
— ’Och ni ansvarar för att myndigheterna inte …’
— ’Jag ansvarar för allt.’
— ’Gott, vi ska göra vårt bästa.’
— Därmed gingo de ut ur stallet.
— Nåväl, sade d'Artagnan, vad kan väl det där angå oss? Det är väl något sådant där upptåg, som man har för sig litet emellan.
— Men är ni säker på, att det inte kan vara riktat mot oss?
— Mot oss! Varför det då?
— Jo, tänk på de där orden: Jag har känt igen hans betjänt, sade en av dem, och det kunde ju syfta på mig.
