— Vidare?
— Han är säkert i Noisy eller kommer dit i kväll, sade en annan, och det kunde ju syfta på er. Och så sa den, som de kallade prinsen: Kom ihåg, att han sannolikt är förklädd till kavaljer, vilket tycks mig inte lämna något tvivel övrigt, synnerligast som ni verkligen är klädd som kavaljer och inte som officer vid musketörerna. Vad säger ni om det, herre?
— Ack, min käre Planchet, svarade d'Artagnan, med en suck, jag säger att jag tyvärr inte längre lever på den tiden, då prinsar ville mörda mig. Det var den gamla goda tiden! Var därför lugn; de där människorna vilja inte oss något.
— Är ni säker på det, herre?
— Ja, det ansvarar jag för.
— Det är bra, då tala vi inte mer om saken.
Planchet återtog nu sin plats bakom d'Artagnan, med det sublima förtroende, han alltid hyst för sin herre, och som femton års skilsmässa ej förmått rubba.
De redo sålunda omkring en halvmil. Då denna sträcka tillryggalagts, närmade sig Planchet åter intill d'Artagnan.
— Herre, började han.
— Vad är det?
— Hör på, herre, titta åt den där sidan, tycker ni inte, att det är som om skuggor skymtade förbi där borta i mörkret. Hör! Jag tycker mig höra hästtramp.
— Omöjligt, svarade d'Artagnan, marken är uppblött av regnet … men jag tycker mig verkligen se något.
Han stannade för att lyssna.
— Om man inte hör hästtramp, så hör man i alla fall deras gnäggande, lyssna bara!
D'Artagnan hörde verkligen en gnäggning, som genomträngde rymden och mörkret.
— Det är de där karlarna, som satt sig i rörelse, sade han, men det rör oss inte, låt oss fortsätta!
De satte åter sina hästar i gång. En halvtimme därefter hunno de fram till de första husen i Noisy; klockan kunde vara mellan åtta och nio på kvällen.
