stillande medel, som naturen begagnar, då en stor kris har spänt nerverna för hårt. De tänkte på sina vänner och sitt förflutna liv med den klarsynthet, varmed man betraktar det, som ligger fullbordat bakom en. Någonting fint och ljuvt blandade sig med det sorgliga i deras öde. De uppfylldes av förtvivlans stilla lugn.
»Här är tusan så vackert», sade översten och såg sig omkring. »Jag har alltid haft den idéen, att jag skulle vilja dö i en riktigt äkta, gul londondimma. Då kunde man inte förlora mycket på bytet.»
»Jag skulle gärna velat dö i sömnen», sade Sadie. »Så härligt att vakna, och finna, att man är i en annan värld! Det var en bit, som Hetty Smith brukade deklamera i skolan: 'Säg ej godnatt, men i en högre värld säg mig godmorgon!'»
Den puritanska tanten skakade på huvudet åt den tanken.
»Det är någonting förskräckligt att oförberedd träda inför Skaparen», sade hon.
»Det är att dö ensam som är det förskräckliga», sade mrs Belmont. »Om vi och alla dem vi älska kunde dö på en gång, skulle vi inte tänka mera på det än på en vanlig flyttning.»
»Om det värsta inträffar, komma vi ändå inte att dö ensamma», sade hennes man. »Vi gå bort alla tillsammans och träffa Brown och Headingly och Stuart väntande på andra sidan.»
Fransmannen ryckte på axlarna. Han trodde ej på ett liv efter detta, men han avundades de båda katolikerna deras lugna säkerhet. Han skrattade för sig själv vid tanken på, vad hans vänner på Café Cubat skulle säga, om de finge veta, att han hade offrat sitt liv för den kristna tron. Ibland roade och ibland retade det honom, och han fortsatte ritten under omväxlande utbrott av skratt och raseri, allt under det han pysslade om sin sårade handled som en mor sitt sjuka barn.
