100
Tvärs över den hårda, steniga öknens bruna yta hade man en stund sett en enda lång, smal och gul strimma, som sträckte sig i norr och söder så långt man kunde se. Det var ett sandbälte endast några hundra meter brett och på sin höjd åtta till tio fot högt. Men fångarna iakttogo med förvåning, att araberna pekade på det med ett uttryck av den yttersta oro, och de stannade, då de kommo till kanten därav, som om de hade befunnit sig på stranden av en flod omöjlig att vada över. Det var mycket lätt, dammlik sand, och minsta vindfläkt drev upp virvlar därav i luften som myggsvärmar. Emiren Abderrahman försökte tvinga sin kamel ned i sanden, men efter ett par steg stannade djuret och skälvde av rädsla. De båda cheferna talades vid en stund, och därpå vek hela karavanen av norrut med sandbältet till vänster om sig.
»Vad är det?» frågade Belmont tolken, som red bredvid honom.
»Flygsand», svarade Mansur. »Då och då driver vinden ihop den på ett enda långt ställe som det här. Om det blåser i morgon, finns det kanske inte ett korn kvar, utan alltsammans är skingrat i luften. Araberna måste ibland färdas femtio till hundra mil för att komma omkring en sådan driva. Om kamelen försöker komma över den, bryter han av sig benen, och själv suges han ner och uppslukas.»
»Hur långt kan den här drivan sträcka sig?»
»Det kan ingen säga.»
»Nåja, Cochrane, det här är en fördel för oss. Ju längre jakten blir, desto större utsikt för de friska kamelerna.»
Och för hundrade gången såg han sig om och betraktade den långa, skarpt avtecknade synranden bakom dem. Där låg den stora, toinma, mörkbruna öknen, men var fanns den glimt av stål eller vita hjälmar, som han längtade efter?
