Snart var man klar för hindret framför sig. Det försvann till ett intet som en dammstrimma, som blåses över ett tomt rum. Det var egendomligt att se, att fastän drivan var så smal, att man nästan kunde hoppa över den, ville araberna hellre taga en omväg på hundratals meter än riskera att rida över den. När de så åter hade hård och fast mark framför sig, lät man de uttröttade djuren smaka piskan, och de lunkade på med ett stötande trav, så att fångarna guppade upp och ned på ett både ömkligt och löjligt sätt. I början var det lustigt nog, och de smålogo åt varandra, men snart blev det tragiskt, då den förfärliga »kamelvärken» ansatte dem i ryggraden och veka livet med sina dova smärtor, som småningom ökas till olidlig pina.
»Jag står inte ut, Sadie!» utropade plötsligt miss Adams. »Jag har gjort mitt bästa, men nu ramlar jag snart.»
»Nej, nej, tant, du bryter benen av dig, om du faller. Försök att hålla ut ett ögonblick ännu, så kanske man saktar farten.»
»Luta er bakåt och håll i sadelns bakre del», sade översten. »Så där ja, det lindrar smärtan.» Han tog slöjan från sin hatt, knöt ihop ändarna och lade den kring hennes sadelknapp. »Sätt er fot i öglan», sade han; »det ger stöd som en stigbygel.»
Hon kände genast lättnad, och Stephens gjorde detsamma för Sadie. Men om en stund störtade en av de med durrakorn lastade, trötta kamelerna och sträckte benen ifrån sig, och karavanen måste återtaga sin förra tröga gång.
»Är det här ett nytt flygsandsbälte?» frågade översten.
»Nej, det är vitt till färgen», sade Belmont. »Säg, Mansur, vad är det vi ha framför oss?»
Men dragomanen skakade på huvudet.
