102
»Jag vet inte, vad det är. Något sådant har jag aldrig förr sett.»
Tvärs över öknen, från norr till söder, var en vit linje dragen så rak och tydlig som ett kritstreck över en brun bordskiva. Den var mycket smal men sträckte sig utan avbrott från den ena horisonten till den andra. Tippy Tilly sade något till tolken.
»Det är den stora karavanvägen», upplyste Mansur.
»Vad är det då, som gör den vit?»>
»Ben.»
Det föreföll otroligt, och ändå var det sant, ty då de kommo närmare, sågo de, att det verkligen var en trampad väg över öknen, urholkad genom långvarigt bruk och så betäckt med ben, att det hela såg ut som ett sammanhängande vitt band. Långa, spetsnosiga huvud voro kringströdda överallt, och bröstkorgarna voro så talrika, att det på sina ställen såg ut som skelettet av en jätteorm. Den ändlösa vägen blänkte i solen, som om den varit inlagd med elfenben. I tusentals år hade detta varit den allmänna stråkvägen över öknen, och under hela denna tid hade intet djur av alla de otaliga karavanerna dött där utan att ha blivit konserverat av den torra, antiseptiska luften. Ej att undra på således, att det knappast var möjligt att nu rida denna väg utan att trampa på deras skelett.
»Det här måste vara den väg jag talade om», sade Stephens. »Jag kommer ihåg, att jag märkte ut den på den karta jag ritade för er, miss Adams. Bædeker säger, att den kommit ur bruk, därför att all trafik upphörde efter dervischernas resning, men att den fordom var den huvudväg, på vilken hudar och gummi från Darfur fördes ner till Nedre Egypten.
De betraktade vägen med liknöjd nyfikenhet, ty de hade för närvarande tillräckligt med att tänka på sitt eget öde. Karavanen styrde kurs söderut utefter den gamla ökenstråten, och detta Golgata till väg syntes vara
