104
»Ni behöva endast låtsa.»
»Nog talat om den saken», sade översten barskt.
Mansur ryckte på axlarna.
»Vad tjänar det till att fråga mig, om ni blir ond, då jag svarar? Om ni inte vill göra som jag säger, så försök på egen hand. Ni kan åtminstone inte säga, att jag inte gjort allt vad jag kunnat för att rädda er.»
»Jag är inte ond», svarade översten i blidare ton, »men det här är att gå litet längre än vi vilja vara med om. Jag har tänkt mig saken så här. Ni kan, om ni vill, ge den där prästen eller mollan, som kommer till oss, en vink om att vi verkligen inte äro alldeles otillgängliga för hans omvändelseförsök. Det kan ju inte ligga något ont i det, i betraktande av den knipa, vari vi befinna oss. Då han kommer, kunna vi ju förställa oss och låtsas vara intresserade och be om mera undervisning och på det sättet dra ut på tiden en dag eller ett par. Tror ni inte, att det vore det klokaste?»
»Gör som ni behagar», sade Mansur; »jag har sagt er en gång för alla, vad jag tänker om saken. Om ni önskar, att jag skall tala med mollan, skall jag göra det. Det är den lilla fetlagda, gråskäggiga karlen på den bruna kamelen där framme. Jag kan tala om för er, att han har namn om sig bland dem för att kunna omvända de otrogna, och han sätter sin ära däri, så att han skulle säkerligen helst se, att ni inte bli misshandlade, om han tror sig kunna få er att övergå till islam.»
»Säg honom då, att våra själar äro mottagliga», sade översten. »Jag tror inte, att pastorn skulle ha velat gå så långt, men nu då han är död, kunna vi väl ge med oss litet. Gå nu till honom, Mansur, och om ni gör er sak bra, ska vi glömma det förflutna. Apropå, har Tippy Tilly sagt något?»
»Nej. Han har hållit sitt folk tillsammans, men han vet ännu inte, hur han skall kunna hjälpa er.»
»Det gör inte jag heller. Nå, gå nu och tala med
