mollan, så skall jag berätta för de andra, vad vi ha kommit överens omn.»
Alla fångarna gingo in på överstens plan utom den gamla damen från Nya England, som absolut vägrade att ens låtsas vara intresserad för Muhammeds troslära.
»Jag är väl för gammal att böja knä för Baal», sade hon.
Det enda hon kunde gå in på var, att hon icke öppet skulle blanda sig i något, som hennes kamrater kunde säga eller göra.
»Och vem skall resonera med prästen?» frågade Fardet, medan de alla redo tillsammans och överlade om saken.
»Det borde väl Cochrane göra, eftersom förslaget är hans», sade Belmont.
»Ursäkta», sade fransmannen, »jag vill inte säga ett ord mot vår vän översten, men det är inte möjligt, att en människa kan duga till allting. Prästen skulle genomskåda översten.»
»Verkligen?» sade översten med värdighet.
»Ja, min vän, det skulle han, ty i likhet med de flesta av era landsmän har ni mycket litet sympati för andras åsikter, och det är just det stora felet hos er nation.»
»Ah, låt politiken vara!» utropade Belmont otåligt.
»Jag talar inte politik. Vad jag säger är högst praktiskt. Hur kan överste Cochrane säga till den där prästen, att han verkligen är intresserad för hans religion, då det i själva verket för honom inte finns någon annan religion i världen än det lilla kyrkosamfund, där han är född och uppfödd? Det vill jag säga till överstens beröm, att jag tror alls inte, att han kan hyckla, och jag är säker på, att han inte skulle kunna spela komedi tillräckligt bra för att föra en sådan man som den där prästen bakom ljuset.»
Översten satt där mycket rak i ryggen och med en ut-
