106
trycksfull min, som om han icke var riktigt säker på, om han hörde en komplimang eller en förolämpning.
»Ni kan tala själv, om ni har lust», sade han slutligen.
»Jag tror, att jag är den lämpligaste, eftersom jag är lika intresserad för alla trosläror. Om jag begär undervisning, så är det därför att jag verkligen önskar det, men inte därför att jag spelar en roll.»
»Jag tror säkert, att det skulle vara mycket bättre, om monsieur Fardet ville åtaga sig det», sade mrs Belmont i bestämd ton, och så var saken uppgjord.
Solen stod nu högt på himmeln, och den sken med bländande glans på de urblekta benknotorna, som lågo på vägarna. Den lilla skaran fångar ansattes åter av törstens kval, och medan de redo framåt med torkad tunga och spruckna läppar, dansade en syn av matsalongen ombord på Korosko som en hägring för deras ögon, och de sågo den vita bordduken, vinlistorna vid varje kuvert, de långhalsade buteljerna och sifonerna på serveringsbordet. Sadie, som dittills hade hållit sig så tappert, fick plötsligt ett hysteriskt anfall, och hennes högljudda utbrott av meningslöst skratt pinade förskräckligt de andras nerver. Hennes tant på ena sidan om henne och mr Stephens på den andra gjorde allt vad de kunde för att lugna henne, och slutligen sjönk den överansträngda flickan i ett tillstånd mitt emellan sömn och svimning, hängde som en trasa över sadeln och hindrades från att falla endast genom att hennes vänner trängdes omkring henne. Packkamelerna voro lika trötta som deras ryttare, och dessa måste oupphörligt rycka i deras noståg för att hindra dem att lägga sig ned. Från horisont till horisont välvde sig denna ofantliga båge av fläckfri blå himmel, och uppför dess jättelika kupol kröp den obevekliga solen som en strålande, men barbarisk gudomlighet, som krävde en tribut av mänskligt lidande som sin eviga rätt.
