Deras kurs låg ännu utefter den gamla handelsvägen, men de kommo endast långsamt framåt, och mer än en gång redo de båda emirerna tillbaka och skakade på huvudet, då de betraktade packkamelerna, på vilka fångarna sutto uppspetade. Den värste eftersläntraren av alla var en kamel, som reds av en sårad sudanesisk soldat. Den haltade svårt, med ena hasen sträckt, och kunde endast genom oupphörliga styng drivas att hålla sig tillsammans med de andra. Emiren Wad Ibrahim lyfte upp sitt remingtongevär, då djuret linkade förbi honom, och jagade en kula genom dess hjärna. Den sårade ryttaren flög vid kamelens fall framåt ur den höga sadeln och föll tungt ned på den hårda vägen. Då hans olyckskamrater vände sig om, sågo de honom kravla sig upp på benen med förskrämd min. I samma ögonblick gled en baggaraarab ned från sin kamel, med ett svärd i handen.
»Se inte dit! Se inte dit!» ropade Belmont till damerna, och de redo alla på med ansiktet mot söder. De hörde icke ett ljud, men baggaran red förbi dem om några minuter; han torkade sitt svärd mot kamelens håriga hals och kastade en ondskefull blick på dem och blottade sina glänsande vita länder, i det han red förbi. Men de, som befinna sig i den djupaste mänskliga olycka, äro åtminstone betryggade mot framtiden. Detta elaka, hotfulla leende, som förr skulle ha skrämt dem, lämnade dem nu oberörda eller väckte på sin höjd en dov ovilja.
Det fanns många saker, som skulle ha kunnat intressera dem på denna gamla handelsväg, om de hade varit i en sådan sinnesstämning, att de kunnat ge akt på dem. Här och där utefter vägen stodo fallfärdiga lämningar av antika byggnader, så gamla, att det var omöjligt att avgöra deras ålder, men en gång i någon mycket avlägsen civilisation avsedda att ge resandena skugga mot solen eller skydd mot öknens alltid laglösa barn. Dyteglet, varav dessa tillflyktsorter voro uppförda, utvisade, att materialet hämtats från den avlägsna Nilen. En gång
