108
sågo de på toppen av en liten kulle den splittrade sockeln av en pelare av röd Assuangranit, med den bredvingade symbolen av den egyptiske guden tvärs över den och därunder Ramses II:s namntavla. Ännu efter 3,000 år kan man icke undgå att träffa på den krigiske kungens outplånliga fotspår. Det är säkerligen den underbaraste av alla historiska kvarlevor, att man ännu kan få beskåda honom i Gizehmuseet, där han ligger kroknäst och imponerande, med sina mäktiga armar korslagda över bröstet, majestätisk till och med i sin förvittring. För fångarna var denna namntavla en skymt av hopp, såsom ett tecken att de ännu icke voro utom Egyptens krets.
»De ha lämnat sitt kort här en gång, och det kunna de göra ännu en gång», sade Belmont, och alla försökte småle.
Nu kom man till en av de mest tillfredsställande syner, som någonsin kunna möta ett mänskligt öga. Här och där i sänkorna på ömse sidor om vägen hade man sett en tunn skorpa av grönska, som betydde, att det fanns vatten icke alltför långt från jordytan. Och plötsligt dök vägen ned i en skålformig fördjupning med en förtjusande dunge av palmträd och en härligt grönskande gräsmatta på bottnen. Solen, som glittrade på denna praktfulla fläck av klara, för ögat välgörande färger, medan runt omkring endast rådde den kala öknens mörka glöd, kom den att lysa som den renaste smaragd i en infattning av blänkande koppar. Och det var icke allenast en vacker syn, det var också en syn med löften: vatten, skugga, allt vad trötta resande kunna önska sig. Även Sadie livades upp, och de utmattade kamelerna fnöso och gingo raskare, sträckte ut sina långa halsar och vädrade i luften. Efter öknens frånstötande stränga strävhet tyckte alla fångarna, att de aldrig sett något så skönt. De sågo ned på den grönskande gräsvallen med palmkronornas mörka, stjärnlika skuggor, höjde där-
