på blicken på de mörkgröna bladen mot den djupblå himmelen och glömde den hotande döden för skönheten hos denna natur, i vars sköte de snart skulle återvända.
Källorna i mitten av lunden bestodo av sju stora och två små skålformiga fördjupningar fulla av torvfärgat vatten, i tillräcklig mängd för att riktigt kunna förse en hel karavan. Kameler och människor drucko det begärligt, fastän det var färgat av det allt genomträngande natronet. Kamelerna tjudrades, araberna bredde ut sina sovmattor i skuggan, och sedan fångarna hade fått en ranson dadlar och durra, fingo de det beskedet, att de kunde göra vad de ville under den heta tiden av dagen och att mollan skulle komma till dem före solnedgången.
Damerna fingo för sin del den tätare skuggan av ett akasiaträd, männen lade sig under palmerna. De stora gröna bladen vajade sakta över dem, de hörde det dämpade sorlet av arabernas samtal och det dova ljudet av kamelernas tuggande, och genom det hemlighetsfullaste och minst förklarade av alla under befann sig inom ett ögonblick den ene i en grönskande irländsk dal, en annan såg framför sig Commonwealth Avenues långa, raka linje, en tredje satt och åt middag vid ett litet runt bord mittemot Neisons byst i Armé- och Marinklubben i London, och för honom hade palmernas sus förvandlats till det långdragna sorlet på Pall Mall. Sålunda gingo andarna var och en sin väg, vandrade tillbaka på minnets egendomliga, obanade stigar, medan de trötta, nedsölade kropparna lågo känslolösa under palmträden på oasen i den libyska öknen.
