jag ju dessutom godt tillfälle att blicka något djupare in i folklynnet med all dess egendomliga, skiftande frodighet; och därtill uppfriskades härigenom intrycken och minnena från mina tidigare år, då jag som prästens son lefde hvardagslif bland allmogen i Skytts härad. Så sågo de första skånska dikterna dagen: »Spelmannen», »Gammal tid och ny», »Hvilan», »Vinterstämning», »Siesta» o. a.
Efter en vistelse på det vackra Trufve vid Kinneviken sommaren 1877 skref jag den lilla cykeln: »Vid Vänern».
Då jag våren 1879 lämnat lärareverksamheten vid Hvilan, företog jag under några majdagar en afskedsridt i den väna Ringsjötrakten. De skånska naturintrycken styrktes därunder ännu mer; och på hästryggen föddes poemet »Skåne», uppläst kort därefter på en nationsfest i Lund.
Det ena versmotivet efter det andra, allt ur verkligheten omkring mig, började nu inställa sig och liksom fordra behandling.
Medan jag på försommaren gästade mina fränder på Tärna i Västmanland och bodde, kärligt omhuldad, i en ljus väfsal i den gamla rödmålade komministergården — en gång Benjamin Höijers fädernehem — nedskrefvos där åtskilliga kväden, bl. a. de »Från gatan», hvartill stoff och stämning erhållits under den tid, då jag, ledig från min landtliga lärarbefattning, legat som Oehlenschläger — Tegnérsk stipendiat i Köpenhamn. Kontrasten mellan de mörka hufvudstadsmotiven och den solklara omgifningen ikring mig verkade eggande.
