Men det fanns ett annat märkvärdigt, ganska jordiskt släkte, som bildade en slags afdelning under skalderna, och som det icke kunde tagas för gifvet att man hälsade med synnerlig förtjusning. De buro den tämligen omtvistliga äretiteln:
Författare.
Kanske hade föreställningen sin yttersta rot i min första bekantskap med en dylik »författare». Jag minns det som i går. Det var en vinterkväll i vårt förmak i Stockholm. Många ljus voro tända i kronan, i soffan sutto ifrigt pratande några damer, bland dem min mamma, som såg förströdd och orolig ut, och hängande i hennes kjortlar förekom min ringa person, på den tiden en liten kruka med stora öron.
Då slogos dubbeldörrarna upp och på tröskeln uppenbarade sig tvenne herrar. Den ene, en tung frodig gestalt med yfvigt hår och tjocka läppar, den andre en till ytterlighet tunn figur med svarta lockar, ihåliga kinder och lågande ögon. Bakom tittade pappas ansikte fram. Han såg skrattlysten ut.
»Här får jag presentera den tjocke och den magre skalden», sade han, »magister Herman Bjursten, den berömde författaren till ’Gyltas grotta’ samt husets vän, Fredrik Sander.»
När min mor reste sig för att hälsa, var hon om hvartannat hvit och röd.
Men förf. till den hemlighetsfullt klingande »Gyltas grotta» stod alltjämt kvar i dörren. Hans blick var dyster, han lade handen på hjärtat, bugade sig och sade med djup, melankolisk stämma:
