»Vågar en så nedsvärtad person värkligen träda in i denna älskliga krets af damer?»
Förfärligt rädd att mannen, som tydligen gjort något ondt, skulle röra vid mig, kröp jag tätt intill min mor. Af hvad jag nu småningom uppsnappade och lade samman, förstod jag, att han skrifvit en bok, och att det var fråga om en herre och ett fruntimmer, som brutit sina löften, samt om en Gyltas grotta, där ett rysligt dåd måtte begåtts, och att detta hans fula tilltag så när hade kostat honom tillträde till min mammas förmak. Denna Gyltas grotta bjöd naturligtvis på de rikaste möjligheter, hvaraf mord och röfvade skatter, nattsvart mörker, kallslemmiga ödlor, andar med alnslånga klonaglar och väldiga eldbrasor, där man stoppade in lefvande småbarn, voro det minsta. De två styggingarna, som ljugit, fingo antagligen sådant där smått och godt till straff. Och drifkraften i all denna kuslighet och lögn, han som tilläts sitta här lifslefvande i vårt bästa rum — han var således en författare! Intet under att han såg olycklig ut. Mellan honom och de fina poeterna var i sanning befäst ett oöfverstigligt svalg.
Detta barndomsintryck, stärkt af åtskilligt annat jag hörde yttras, och som jag förstod på mitt eget vis, höll envist uti sig. Ehuru jag i sinom tid, jag som andra, med utomordentlig aptit slukade om hvartannat världsberömda och icke världsberömda romaner, hyste jag ingen aktning för detta slags skrifveri som utslag af litteratur, det föreföll mig att vara en allt för tarflig uppgift att berätta om
