hon då, om alla sagans kapitel vore dylika, något så när afslutade äfventyr. Det skulle bli svårt att genomföra, men nog kunde det gå för sig. Det skulle törhända bli luckor i sammanhanget ibland. Ja, men det skulle ge boken stor rikedom och styrka.
Nu voro två viktiga saker afgjorda. Det var klart, att boken skulle bli en roman, och att hvarje kapitel skulle vara ett helt för sig, men det var ej så särdeles mycket vunnet härmed. Hon, som hade undfått idén att skrifva värmlandskavaljerernas saga, då hon var tjugutvå år, började vid denna tid nalkas trettiotalet och hade ej hunnit skrifva mer än två kapitel. Hvart hade åren tagit vägen för henne? Hon hade genomgått seminariet, hon var sedan flera år lärarinna i Landskrona, hon hade intresserat sig för mycket och sysslat med mångahanda, men sagan var lika oskrifven. En mängd material var visserligen samladt. Men hvad betydde detta, att hon hade så svårt att skrifva ned det? Hvarför kom aldrig inspirationen till henne? Hvarför gled pennan så långsamt öfver papperet? Hon hade nog sina mörka stunder vid den tiden. Hon skulle visst aldrig bli färdig med detta. Hon var den tjänaren, som gräfde ned sitt pund i jorden och aldrig gjorde något försök att använda det.
Det förhöll sig emellertid så, att allt detta tilldrog sig under åttiotalet, den stränga verklighetsdiktens bästa tid. Hon beundrade den tidens stora mästare och tänkte aldrig på att man kunde använda ett annat språk för dikten än det, som de
