104
denna visa en stor märkvärdighet, derför att hon är från Sveriges medeltid det äldsta skaldeverk, hoars författare man känner till namnet. Till formen är hon nu en efterbildning af de gamla folkvisorna, men saknar nästan alldeles dessas ljufva anslående diktfärg; deremot tecknar hon i klara, lifliga drag sjelfva händelsen, och då hon derjemte är skrifven af en person, som till en del sjelf bevittnat de tilldragelser, som omtalas, kunna vi ej lemna en bättre skildring af “klosterrofvet i Riseberga”, än att här införa visan i sin helhet.
I Östgiötha bodde en Herre swa bold,
Herr Erik[1] han sig månde kalla,
Många byar och godz han ägde i wåld,
Som honom med rätta tillfalla,
Herr Christ radi fyr oss allom!
Han ägdi ena Dotter Stoltz Elisif hon hiet,
Swa mikliga fromman och fager,
Den wyrdlika Herr Bengt uthi Warnemo
Han spådde henne sorglika dagar;
Herre Christ m. m.
Herr Erik han sala sin gångare grå
Han månde sig åt Risbärgha fara,
Stolts Elisif war då på sitt sjunde åhr,
Hon skulle där til dödaga wara,
Wår heliga Fru Carin[2] war då förder dith,
Till Jomfru Maria och hennes Sons ähra,
Nähr hon den fagra Elisif fick si,
Hon hölt henne så hiärtliga kära,
Den heliga Fru Carin och Stoltz Elisif
De lefde i swa gudlika gamman,
- ↑ Marsken Erik Puke.
- ↑ Catharina, dotter till Nerikes-lagmannen Ulf Gudmarsson och hans husfru den heliga Birgitta. Död i Vadstena 1381.
Afzelius, Del. I, sidd. 181—192; bland Sveriges historiska och politiska visor, utgifna af G. O. Hyltén-Cavallius och G. Stephens, Del. I, ss. 96—106; och i Berättelser ur Svenska Historien af C. G. Starbäck, Del. IV, ss. 327—333.
