Men när som mässan war siungen till slut,
Och bönen hon hade en ända,
Då Elilisif träder uhr kyrckian uth,
Herr Bernhard åt henne sig wände.
Så satte han henne på gångaren grå
Som sadlad och sölfspänder står,
Och reser så hastigt det Klöster ifrå,
Fast hon fäller så mången tåhr.
Stoltz Elisif fick så bedröflikan werld,
Hon blifwer så sorglik i hogen,
Nade Gud den arma Kung Albrects siähl
Han fölgde och med öfwer skogen,
De färdas så fram i fullo godt mak,
Til Kumblabo Klöster[1] de rida,
De budo Herr Hugo i Klösteret war,
Han ville dem tillammans wia.
Den Gudlika man han svara swa brott:
“Beware mig Gud fyr dätta,
Stoltz Elisif deth helighe löffte ingått
Deth lärer hon aldrig oförrätta”.
Kong Albrect frå Kumblabo kom
“Ja wånde” sa han “hwad deth kostar,
Den helighe Fader, som sitter i Rom
Stoltz Elisif Herr Bernhard gifta måste”.
Till Urban den sjunde (VII)[2] han ydmykeliga skref,
Han nådelika wille tillstädja,
Uti ett efterlatilse bref
Herr Bernhard Stoltz Elisif äga,
Hastigt kom bod fyr Kung Albrect
Att feigd kom på Swea land,
Sida:Nerikes gamla minnen 1868.pdf/115
Den här sidan har korrekturlästs
107
