Det var hela bondehären, som låg vid Hofva. Den hade ryckt fram genom skogen, mellan sjöarne linden och Skagern, och der slagit läger. Men bönderna voro utan anförare, ty konungen var ej med dem. Han stod med den bästa och dugligaste delen af sitt folk vid Ramundeboda, och drottning Sofia var äfven der. Huglöshet för manlig bragd och fullkomlig oförmåga till manlig ansträngning voro hufvuddragen i Valdemars skaplynne. Faran var öfverhängande, men Valdemar mötte den med den tanken, att här var hans makt för stor, att han skulle behöfva frukta något af hertigarna.
Magnus var väl underrättad om huru det stod till i den kungliga hären, och han lät ej det gynsamma ögonblicket gå obegagnadt förbi. Han lät sina ryttare sitta upp och beslöt att anfalla bondehären vid Hofva. Och ryttarve ryckte an mot bönderna. Dessa gjorde visserligen motstånd, men der fanns ingen bland dem, som kunde ordna striden, och hertigens folk anföll så häftigt. Bönderna började vika. Desto häftigare ansattes de af hertigen och hans folk. Då upplöste sig hela konungens här och spridde sig i den mest förvirrade flykt.
Då timade der, som ofta händer,
Att hvar en strid skall sammangå
Då tappar den, som mindre må (förmår).
Utan någon aning om hvad som tilldrog sig vid Hofva, huru det likade sig till, att brodren skulle infria sitt stolta löfte om att vinna riket, låg konungen med sin drottning qvar i Ramundeboda.
En afton, då konungen och många med honom redan gått till hvila, satt drottningen och spelade schacktafel, tänkande i sitt sinne uppå, huru ringa Kittelbotarens (hertig Magnus) makt var. Allt gick föröfrigt sin vanliga gång omkring konungen. Somliga åto, somliga gingo fram och åter och några afhörde messan.
Då sprängde en ryttare in på gården. Man såg, att det var en från bondehären, men han var blek om kind och blödde
