kallad “klosterkällan”[1]. Sedan denna del af staden afbrunnit, företogs år 1847 en planering af de brända tomterna. Under detta arbete kommo en del af klostrets grundlemningar i dagen, och framl. kapten C. J. von Schulzen, som upprättade vidstående planritning öfver de återfunna grundmurarna, har tillika meddelat en berättelse om hvad som förekom vid gräfningarna, hvilken berättelse vi här ordagrannt återgifva, då den, afräknadt det egendomliga i skrifsättet, mycket tydligt redogör för de gjorda upptäckterna.
“1:o Grundmurarna å detta kloster, oaktadt det var belägit på fasta grus och sandåsen, som vanligen nu kallas Tingstugubacken, hade en högd af 3 alnar under jordytan och den bredd ritningen visar, vid arbetets början; bestod till det mästa af bergfallen gråsten, doch utgjordes östra gafvelen till ungefär af en så stor gråsten, hvarå erhölls efter sprängning mångfaldiga lass, och har förmodligen långt för klosterbyggnaden legat på stället, och då i grundmuren blifvit begagnad.
2:o Murbruket, som till denna byggnad var af den vanliga forntidens fasthet och så bänk och starkt, att svårligen det med jernstörar kunde sönderbrytas, utan måste ofta ske med kilning och påhölt stenarna ofta så hårdt, att skielfva gråstenen förr söndergick än kalkbruket släpte; hvilket ofta i stora massor sammanhölts, som voro uppfylda af mindre stenar; i anseende till den med sand blandade kalkmassan, slutar jag att osläckt kalk varit begagnad och sedan i skielfva muren blifvit släckt och dymedelst fått sin hårdhet.
3:o Det, som mest förundrade mig vid grundmurarnas nedbrytning, var att å östra ändan af byggnaden påträffades i grundmurarna på några ställen i skielfva hårda kalkmassan just som kiörtlar af en mjuk massa, hvilken vid första påkänning var fetaktig som smör, men sedan jag låtit den ligga några timmar i luften blef af den en hård hvit sammansättning, som synes ganska fin.
- ↑ Bagge: Beskrifning öfver Upstaden Örebro, sid. 224.
