upplysning om allt hvad Carl förehade, och uppmanade honom ifrigt att söka framtränga till Uppland, der mäktiga och pålitliga vänner väntade honom. Allt bedrefs med lika mycken hemlighet som lycka.
I en gynnsam stund lemnade Carl befälet åt sin kusin, den tappre riddaren Thord Bonde. Nu tog kriget en annan vändning. Den nye befälhaivaren bröt in i Vestergötland, eröfrade Lödöse, intog Axevalla och tillfogade danskarne det ena nederlaget efter det andra. Anfallet på Lödöse skedde under en stormig höstnatt, och så oväntadt för danskarne, att besättningen utan motstånd gaf sig fången. Ett rikt byte och deribland konung Christians hemliga brefvexling föll i svenskarnes händer. Herr nord skickade genast brefven till Carl, som då befann sig i Vadstena.
Nu hade konungen bevis i händerna mot dessa fiender, som så länge stämplat till hans förderf. Under de förrädiska brefven sågos namn, sådana som Jöns Bengtsson (Oxenstjerna), erkebiskop Sigge Ulfsson (Sparre), biskop i Strengnäs, Thure Thuresson (Bjelke), slottshöfding på Axevall, Brita Tott m. fl.
Carl reste först till Örebro. Ditkommen begaf sig konungen, åtföljd af sina herrar, på slottet, der han befallde herr Erengissle, att genast tillkalla sin husfru. Hvarken hon eller hennes man visste något om de händelser, som nyss timat nere i Vestergötland; men konungen såg sträng ut, och det onda samvetet lät fru Brita ana, att hennes spel var upptäckt. Konungen uppvecklade några bref, uppläste det ena efter det andra, och när han slutat läsningen, sporde han med en mörk blick på fru Brita: “Kännen I dessa bref, och hvad svaren I dertill?” — Anklagelsen var tydlig och klar; den brottsliga hade skrifvit den åt sig sjelf, och att neka tjenade till intet. På herr Erengissles hedersord, att hans hustru vid förelagd tid skulle inställas i Stockholm att stå tillrätta, tillät konungen henne att till dess få vara hos sin man i Örebro.
