viga svenska folket. Fördenskull gjordes under hela året 1519 i Danmark de största rustningar för Sveriges eröfring. Stora krigsgärder upptogos i Danmark och Norge; från Spanien infordrade Christian sin drottning Elisabeths brudskatt; Danmarks hela krigsmakt uppbådades och dessutom värfvades krigsfolk i Tyskland, Frankrike och Skottland. Till höfvitsman för hären sattes Otto Krumpe, en skicklig och tapper härförare, och i början af 1520 inbröt fienden genom Halland i Vestergötland.
Sten Sture med tiotusen man allmoge och det uppbådade frälset mötte danskarne vid Bogesund. På sjön Åsundens is kom det till ett fältslag den 19 Januari. Svenskarne hade söndersågat isen och “väckt” vakar, i hvilka många af danskarne drunknade, och till ytterligare säkerhet gjort en förskansning af is vid stranden. Sammandrabbningen började vid byn Skottek[1], och Sten Sture skyndade till stället för att leda striden. Som han red en hvit häst, var han lätt igenkänlig både för vän och fiende, och det sades, att svenska öfverlöpare funnos i danskarnas leder. Deras fältstycken voro ock mest riktade mot den punkt, der herr Sten syntes, men svenskarme besvarade fiendens eld med mannamod. Då kom en förlupen falkonettkula och krossade ena benet på herr Sten. Stora Rimkrönikan låter Sten Sture säga:
“Som the begynte skjuta som bäst,
Och jag redh opå en Blakoten häst,
— — — — — — — —
Lyckan ej bättre medh mig stod,
Genom benet bleff jag skutin med et lod”.
Ett annat skott sträckte hästen död ned på isen. Sanslös upptogs den svenske härföraren, lades på en släde och fördes ur striden. Utan ledare började svenskarne straxt ge vika, och inom en kort stund var segren i danskarnes händer.
Den sårade riksföreståndaren fördes med all varsamhet uppåt landet; men dog i sin släde på Mälarens is under resan till Stockholm den 9 Februari.
- ↑ På östra stranden af Åsunden, 3/8 mil söder om Bogesund.
