Förposterna vid Bäckdalsån måste emellertid snart ge vika och fienden kom “i full fart” anryckande mot Skansbacken; men här mötte dem ett kraftigare motstånd. Svenskarne mottogo danskarne “så att de lågo som strockel på marken”[1]. I den allmänna förvirring, som uppstod, och då fiendens hela styrka höll på att bli nedergjord, kom “en hög svensk herre[2] danskarne till hjelp”". Han tubbade “en gammal gumma, som bodde på Laxågodset”[3], att visa fienden en omväg omkring bråten, och gumman, “som ej förstod bättre”, vägledde danskarne till det vid pass en half mil från Skansbacken belägna Brattfors, der de öfvergingo Svartån och sedan genom skog och moras, med tillhjelp af kafvelbroar öfver skogsmyrarna, ryckte an mot besättningen vid Benkista i Viby.
Här synes i den branta backsluttningen, på vestra sidan af den bergås, på hvilken Benkista gamla ödelagda grufvor äro belägna, en mycket låg förskansning af hopförda stenar, som till en längd af omkring 600 fot sträcker sig på ömse sidor om vägen. Man ser af det vårdslösa sätt, på hvilket stenarna blifvit sammanvräkta, att det konstlösa försvarsverket tillkommit under en ytterlig brådska. Ändamålet med förskansningen har tydligen varit att skydda bergshöjdens på en gång vigtigaste och svagaste punkt, landsvägen, som äfven varit barrikaderad. Stenbråten har ytterligare varit förstärkt med stockar och kullfällda trän, och kunde således icke utan svårighet öfverstigas. Öfverst på backen, söder om vägen, ligger ett litet träsk, kalladt Jutpussen, deri svenskarne säges ha nedkastat de dödade danskarne. Vid pass en half fjerdingsväg härifrån, i vester, ligger en sank myr, benämnd Gropkärret. Här sågs, ännu för en knapp mansålder sedan, märken efter trenne bredvid hvarandra löpande kafvelbroar, på hvilka danskarne sägas ha framfört sina ryttare och fältstycken mot förskansningen vid Benkista.
