186
XVII.
“PRÆSTIGIÆ KUMLENSES”.
Det sjuttonde århundradet är i flera afseenden ett af de märkligare tidskiftena, ej mindre inom vårt lands, än inom hela den civiliserade verldens historia. Det är det icke blott med afseende på verldshändelsernas stora, för alla synbara, inflytande på ländernas och folkens öden. Det är det fastmer för de strider, som utkämpades inom andens områden, och för den utomordentliga verksamhet, som rådde på djupet af folkens innersta lif. Det är en kamp mellan mörkret och ljuset, en sista strid mellan medeltidens natt och den nya tidens morgonrodnad.
Förskjunket i vantro och vidskepelse och fånget under det viljelösa tillstånd, som det katolska prestadömet så väl förstod att uppkalla och underhålla, öppnade folket väl ögonen för det ljus, reformationen lät frambryta; men endast för att tillsluta dem på nytt och försjunka i den mystiska drömverld, från hvilken medeltidens dunkel ännu icke var bortsopadt. Långt ifrån att låta den börjande upplysningen verka på förstånd och hjerta, tycktes menniskoslägtet mer än någonsin hänga fast vid sina tomma drömbilder, och hängaf sig, åt en svärmande tro på onda andar och dessas inverkan vid hvarje ovanligare händelse. För folktron existerade rådandan och spöken af alla slag; men i spetsen för hela den ändlösa andeverlden stod djefvulen sjelf, på hvars personlighet och öfverhandtagande makt äfven de visaste trodde[1].
Upplysta och modiga män uppträdde visserligen emot den herrskande vantron, men kunde i sjelfva verket föga uträtta emot en lära, som till och med den protestantiska kyrkan predikade, att Gud tillstädjer djefvulens verk för att låta menniskorna pröfvas.
- ↑ Jfr Vorlesungen über die Gesch. d. Heilkunde v. Dr L. H. Friedländer. Leipzig 1839.
