188
Nio månader förrän Margareta, som var 15 år gammal, började sina botpredikningar, hördes i rummet, der hon bodde, knäppningar och bultningar i väggarna. I Oktober 1627 begynte hennes “profeterande” under ett ofantligt tillopp af menniskor. Hon sade sig besatt af onda andar, som emellanåt blefvo utdrifna af goda englar, hvilka piskade ut dem genom taket med ris. En god engel hade befallt henne förkunna, att sabbathen skulle firas på lördagen, enligt Mosaiska lagen. Hon bestraffade tidens lastbara lefverne, fördömde dryckenskap, högfärd och yppighet i kläder, såsom “valkar”, kragar, sporrar, sammetsbindlar och snörprydda mössor; men begagnade under sina strafftal de oanständigaste utlåtelser och utfor i de gröfsta hädelser emot Gud och hans heliga treenighet. Hon uppviste “himmelsbref” som intyg på sin guddomliga sändning. Före och efter predikningarne öfverfölls hon af de förfärligaste skakningar. Hennes lemmar ömsevis utsträcktes och sammandrogo sig. “Öronen tillstoppades, ögonen drogos in i hufvudet och tungan ner i svalget”. På flera timmar kunde hon hvarken se, höra eller tala; men så snart hon återfick talförmågan “smädade hon Gud”.
Efter ett halft års fortvaro slutade dessa beryktade uppträden i Mars 1628. I Strengnäs Konsistorii archiv förvaras en skriftlig berättelse om Præstigiæ Kumlenses, hvilken berättelse prosten Johannes Laurentii dit inlemnade några dagar före sin död.
Postqvam vero tres integras Hebdomadas suam Tyrannidem in miseram Puellam Manifeste exercuisset præstigiator ille, tempus opportunum jam advenisse ratus, quo et suæ arrogantiæ promtissimos adplausores et pestiferæ seductionis facillimos adprehensores inveniret; in Angelum Lucis tergeminum se transformare, facie speciosa instar Solis, stola micante adparere, trifida manu flammeas gestando faculas incedere, concionatorem, exorcistam, miraculorum ostentatorem et futurorum buccinatorem solertissimum agere. Neque is Spirituum numerus constans mansit, cum aliquando tres fuissent, qvandoque ad VII augerentur, nunc ad XVII, demum ad DCC cum baculis, paxillis et catenis ferreis adparuerint: Illorum primo III denique VII hausto quodam a Puella absorbtos, reliquis extra Illam et separatim in Cubiculo manentibus”.
