XVIII.
BONDUPPRORET 1653.
Vestphaliska freden hade höjt Sverige till en stormakt, hvars gunst söktes och hvars ogunst fruktades af Europas öfriga stater. Men det långvariga kriget hade kräft uppoffringar, som föga stämde ens med rikets inskränkta tillgångar, och de inre missförhållanden, som utbildat sig under ett adertonårigt krig i främmande länder, voro ingalunda utjemnade i och med freden.
Förmyndarestyrelsens förfarande att sälja kronogods och skattehemmanens räntor, till botande af de refvor i statsförvaltningen, som kriget åstadkommit, frälsets brådstörtade tillväxt och drottningens hejdlösa frikostighet mot lycksökare och gunstlingar, hade uppdrifvit skatterna till en fruktansvärd höjd. Allmogen, hvilkens sjelfständighet kanske aldrig varit allvarsammare hotad än nu, klagade på riksmötena öfver tunga skatter och besvär, öfver de många nya säterierna och deras friheter, öfver dagsverksskyldigheten till frälset, öfver sin i fara stadda skatterätt m. m.[1]. I flera landsorter, synnerligast i Småland, Nerike, Vermland och Dalarne, förspordes bland bönderna ett öppet knot. Slutligen utbröt upproret i Nerike i full låga.
Beväpnade bondhopar drogo kring landet och föröfvade våldsamheter, under hotelse att ihjelslå landshöfdingarna, rikets råd och all adel. De valde ibland sig en till konung, och denne lät, till tecken af sitt majestäts väldighet, bära framför sig en morgonstjerna såsom spira, och utnämnde bland sina anhängare serskild riksdrots, riksmarsk och rikskansler[2]. Budkaflar kringskickades till de andra landskaperna med uppmaning att förena sig med de upproriska till landets befrielse. Skaror af missnöjde strömmade till och ett borgerligt krig stod för dörren.
Till Sveriges lycka hade resningen hvarken plan eller sammanhang. Det fanns inom hela den oroliga, uppstudsiga hopen ingen man af anseende, ingen, som var vuxen den upp-
- ↑ Roth: Om Abalienationen och Reduktionen i Närike, s. 17.
- ↑ Fryxell: Berätt. ur Sv. Hist. 10 D. 2 Afd. s. 174.
