Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-17
| ← Lefnadssättet och sederna |
|
Förberedelser till tronafsägelsen → |
SJUTTONDE KAPITLET.
MISSNÖJEN UNDER DROTTNING KRISTINAS REGERING.
Efter allt, hvad vi berättat om Kristina och hennes regering, är det visserligen öfverflödigt, så väl att nämna, det ett allmänt och häftigt missnöje uppstod, som att anföra detsammas orsaker. Båda delarne äro redan förut tillräckligen utvecklade. Angelägnare är att framställa rigtningen af dessa missnöjen. I afseende på tiden sönderfalla de i tvänne olika skeden, nämligen före och efter 1651; men, i afseende på undersåtarna, i tvänne olika klasser, högadelns och folkets.
Anledningen till de högre samhällsklassernas missnöje var Kristinas egenmägtighet, slöserier, gunstlingar m. m. Före 1651 sökte detta parti att inskränka konungamagten, så väl för närvarande hos Kristina sjelf, som för framtiden genom att motstå Karl Gustafs utnämnande till tronföljare. Genom att hindra detta sednare ville man troligen bereda sig tillfälle att vid Kristinas afgång och ett alldeles fritt val än ytterligare binda regentens händer. Planen hade två sidor; den fosterländska, att förekomma rikets förstöring af en oduglig, men allena styrande konung; den ståndsegennyttiga, att öfverflytta en större del af regeringsmagten till ridderskapet, till rådet. Förslaget misslyckades; ty partiet hade sjelf bundit sina händer och aflägsnat förtroendet, båda delarne genom mottagandet af kronogods och genom den fara, som derigenom uppstod för ofrälseståndens frihet. Kristina begagnade ställningen och visste att vid riksdagarne 1647, 1649 och 1650 bringa de sistnämnde på sin sida, eller rättare sagdt, bringa dem ytterligare i harnesk mot adeln. Detta sistnämnde stånd, sålunda i strid mot både konunga- och folkmagten, och i fara att dervid förlora, icke blott de nyvunna godsen, utan ock måhända en mindre eller större del af sina öfriga rättigheter, måste derföre låta sina planer till konungamagtens inskränkning fara och för närvarande räkna som vinst att sjelf icke utsättas för någonting dylikt.
Adeln hade äfven en annan och mera personligt eggande orsak till missnöje. Man insåg nämligen snart nog, både att Kristina sökte med flit reta ofrälsemännen mot adeln; och att hon gjorde det, icke af ren kärlek till dessa ofrälsemän, utan af ofvannämnde enskildt egennyttiga bevekelsegrunder.
Missnöjet bland folkpartiet under ifrågavarande första tiderymd var uteslutande rigtadt mot adeln och yttrade sig förnämligast vid ofvannämnde tre riksdagar samt på sätt, föregående kapitel utförligare framställt.
Inom högadeln voro så väl missnöjet som dess anledningar under andra skedet de samma som under det förra, dock båda i årlig tillväxt. Partiet mägtade likväl ingenting göra, ingenting föreslå; utan måste nöja sig med att i stillhet afvakta händelsernas utveckling. De mägtigaste och rikaste drogo sig under sednare åren mer och mer från hofvet och lefde i en betydelsefull tystnad, hvar och en på sina landtegendomar.
Missnöjet inom ofrälseklasserna vände sig under andra skedet hufvudsakligen mot Kristina sjelf. Denna förändring var en följd af hennes fortfarande slöseri och förvända styrelse samt af de under föregående riksdagar gifna, men sedermera svikna förhoppningarna. Denna ändrade rigtning visade sig i synnerhet inom lågadeln, preste- och borgarestånden, hvilka bättre och tidigare än bönderna insågo det dubbla i drottningens uppförande och det riksförderfliga i hennes åtgerder. Målet, hvartill detta parti sträfvade, var att uppsätta Karl Gustaf på tronen, de förståndigare i godo, de hetsigare med våld. Ytterligheten af sistnämnde åsigt stack oförsigtigt och brådskande ett par af sina hufvud fram i den messeniska sammansvärjningen. De föllo i sitt blod; men partiet hade andra, mägtigare, klokare och alla med samma tänkesätt. Som emellertid Kristinas tronafsägelse inom kort anades, gissades, förutsågs, stannade dessa partiledare i väntande overksamhet; utom att måhända en och annan under sken af vänskap påskyndade drottningens ofvannämnde föresats.
Kristinas uppförande, serdeles under sista åren, gjorde, att denna i sig sjelf korta väntan likväl föreföll de flesta alltför lång. Oordningarna voro så motbjudande, att de rättsinnigare bland hoffolket beklagade sin olycka, att nödgas lefva i sådant sällskap[1]. Presterna trodde sig sluteligen förpligtade att uppträda mot dessa, likasom mot andra förvillelser, och från flere Stockholms predikstolar hördes skarpa anmärkningar mot hofvets lefnadssätt och statens förvaltning, samt mot de nya, de ogudaktiga seder, som af främlingarna infördes. Hufvudstadens dåvarande största andeliga talare, den bekante Emporagrius, gick i spetsen och höjde, än i Storkyrkan, än på slottet sin stämma mot de öfverhand tagande oordningarna och mot den fräcka gudlösheten. Många lupo i harmen med underrättelse derom till Kristina. Den ena gången skrattade hon deråt; en annan gång förekallade och varnade hon predikanten. Denne fortfor likväl att handla efter öfvertygelse; och de för dagen mägtiga gunstlingarna eller gunstsökande herrarna undveko sluteligen hans bestraffande ord. Sådana mötte dock, der de minst väntades. En halft vansinnig qvinna gick våren 1653 omkring på Stockholms gator och predikade högt och häftigt mot hofvets oordentliga och ogudaktiga lefverne samt mot den riksförderfliga styrelsen; och hon framdrog dervid en mängd enskildheter, om hvilka ingen förstod, huru hon kunnat erhålla kännedom. Snart blef hon insatt på dårhuset; men Stockholms pöbel, uppretad af både den ena och den andra predikanten, tillät sig allehanda våldsamheter, skällsord, stenkastningar m. m. mot de hatade utländningarna, så högre som lägre; hvilket sluteligen gick så långt, att några bland dessa icke tordes utan skyddsvakt visa sig på gatan. Troligen var det också för att undvika detta Stockholms-boarnas missnöje, som Kristina tillbragte sista halfåret i Uppsala.
Allmogen, utan kännedom af verkliga förhållandet, hörde sorlet af de högre ståndens missnöje och sorlade efter, mången gång utan att rätt veta hvarföre. Näst de tunga skatterna hade likväl en sak, och den ganska vigtig, blifvit dem genom såväl riksmöten som daglig erfarenhet både tydlig och kännbar; och denna var det hotande adelsväldet. Mot nämnde stånd, mer än mot drottningen, blef derföre böndernas missnöje fortfarande rigtadt. På något hvart ställe, serdeles i Småland, Nerke och Dalarna, hörde man den gamla bondehotelsen, att ihjelslå all adel. Detta sistnämnde yttrande fälldes, ehuru under dryckenskap, likväl af en, som till och med varit ståndets taleman vid någon riksdag. Upproret utbröt sluteligen i Nerke, der många hundrade bönder samlades och under vapengny, hotelser och våldsamheter, började tåga omkring samt utfärda budkaflar till de andra landskaperna. De valde till och med en egen konung. Denne lät bära en morgonstjerna såsom spira framför sig i tåget och utnämnde andra bönder bland sina anhängare till riksdrots, riksmarsk och rikskansler. Hopen ämnade först hemsöka landshöfdingarna och sedermera rikets råd och adeln, efter hvilkas utrotande de hoppades komma i åtnjutande af den sanna friheten. Sverges lycka var, att i hela svärmen fanns ingen man af högre anseende eller större förmåga. Bondehoparne blefvo derföre genom den tillkallade vapenstyrkan lätt och hastigt förskingrade eller nedhuggna, Upproret qväfdes i sin början, och Sverge räddades från eländet af ett inbördes krig. Anförarne blefvo allvarligen bestraffade. Några afrättades i Nerke, men den så kallade konungen och hans kansler skickades till Stockholm, hvarest de blefvo rådbråkade, halshuggna och steglade. Morgonstjernan, den så kallade spiran, bars före vid uttåget och begagnades vid rådbråkningen.
Så de förvillade bönderna. Det förvillade hofvet, varnadt men oförbättradt, fortsatte sina baler, sina lysande nöjen och lekande skådespel omedelbart både före och efter det blodiga uppträdet. Om dagarne såg man afrättsplatsen på Södermalm fylld med aflifvade missdådare och upprorsmän. Om qvällarna såg man från slottsfönstren återskenet och hörde genom slottshvalfven återljudet af hofvets praktfulla och larmande fester.
Missnöjet mellan drottning Kristina och svenskarna fortfor och växte ömsesidigt och retadt, det ena af det andra. Kristina utkastade första fröet genom sin förkärlek till utländningarne; i synnerhet när hon 1649 ville till sin närmaste lifvakt antaga ett garde, endast bestående af fransmän, likasom hon föraktat eller misstrott sina landsmän. Tvungen att afstå från denna plan, fortfor hon likväl visa främlingarna en år efter år växande tillgifvenhet. Efter Bourdelots och Pimentellis ankomst växte utländningarnas antal än mer, och på slutet var drottningen esomoftast af sådana omgifven. Redan i detta förhållande likasom i hennes ifriga längtan efter södern låg ett tyst men tydligt uttryck af missnöje med Sverge och svenskarna. Orden kommo sedermera, när näml. Kristina på främmande botten kände sig fri från alla band. Jag har, skref hon, haft så goda lärare, som man kunde i Sverge bekomma; ty den tiden fanns der ingen bildning. I Rom lät hon öfver sig prägla en skådepenning, som visade den ogifta jagtgudinnan, tämjande fyra lejon, med omskrift: Nec sinit esse feros[2]. Det skulle betyda, att Kristina hade lyftat Sverges fyra stånd ur deras förra råhet. En annan gång yttrade hon, att svenskar och ryssar icke hade något lefnadsvett; en annan gång åter, att ett tunnland af Italien vore mera värdt än hela Sverge. Vid tronafsägelsen skref hon till Condé: jag anser edert bifall vara för mig lika hedrande, som den krona, jag burit.