Sida:Nerikes gamla minnen 1868.pdf/201

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
193

notstoln” och barnen uppmärksamt lyssnande till sägnerna och visorna, af hvilka några prof komma att anföras längre fram. På sidan om spiseln i den ena sidomuren, som var dubbelt så tjock som den andra, fanns bakugnen, som, derföre att katten i den hade sitt vanliga tillhåll, på skämt kallades ”kattsaln”. Framför ugnsöppningen låg ”áskgräva”, en murad fördjupning,. dit man samlade ugnsglöden och askau från spiseln.

Inredningen i nystugan var i det närmaste densamma som i hvardagsstugan, med den skilnad blott, att här icke fanns någon säng, hvarföre dröstabänken sträckte sig utefter hela gafvelväggen. Rundtomkring alla väggar hängde husfolkets helgdagskläder; och de släthyflade innanbräderna i taket voro någon gång, i likhet med kyrktaken, sirade med bjerta målningar i vattfärg.

På ena sidan om den gräxbeväxta gårdsplanen, der kalfvar, grisar och höns sällskapade i god grannsömja med husets barbenta och hvithåriga plantor, låg visthusboden med sitt utbyggda loft, och på andra sidan stallet, öfver hvars dörr en hök eller uggla satt uppspikad, såsom ett osvikligt medel mot koller på hästarna. Midt för mangården var ”fårakätten” (fårhuset) och ”fäjse” (kostallet), åtskiljda genom ”sköfvet", en öfverbyggd portgång, genom hvilken man inkom på gården[1].

Det var fordom vanligt, att innevånarne i olika socknar tillade hvarandra namn med afseende på de olika sockendrägterna. Skiljaktigheten i klädseln var likväl obetydlig och bestod knappt i annat, än den olika färgen på karlarnes rockar. Så kallades Edsbergsbönderna af sina sockengrannar ”korpar”, emedan deras helgdagsdrägt utgjordes af svart rock och hatt, Kumlabönderna ”stutar”, för deras bruna söndagsrockar, Glanshammarsboarna ”aborrar”, derföre att de kring rockkragen och uppslagen hade röda lister, o. s. v. Föröfrigt voro kläderna till

  1. På somliga trakter var den byggnadssed gängse, att lägga husen parallelt med hvarandra. För att då kunna komma in till stugubyggningen, hade man först att färdas genom sköfvet och öfver ladugården, sedan genom den öfverbyggda ”porten” emellan visthusboden och stallet, som lågo under ett tak midt emot stugan, och så in på gården.
Hofberg, Nerikes gamla minnen.13