196
utbyta barnet mot ett af deras slägte, hvilket byte, när det hände, ingen kunde märka, förrän barnet vardt äldre, då man med fasa varsnade, att ungen var en ”byting” — ett missfoster med stort hufvud och puckel på ryggen — som ideligen skrek och aldrig kunde mättas. — Den fremmande, som kom in, der det fanns ett nyfödt barn, måste först gå fram och röra om elden i spiseln, ty eljest blef barnet ”otryggt” (skrikigt). Var den, som kom in i stugan, en karl, borde han lägga något mynt till barnet i vaggan, ty annars ”miste han hatten”. Detta var ett bruk, som ej fick åsidosättas, och då rika slägtingar gjort deras besök, såg man icke sällan ”hvita dalrar” blänka på barnets hufvudkudde. Dylika föräringar af silfver gjordes äfven åt barnet af faddrarna och gästerna, när dopet skedde hemma hos föräldrarna. Men vanligen förrättades döpelsen i kyrkan. Det var icke ringa besvär, isynnerhet för den, som förut låtit döpa flera barn, att finna passande och villiga faddrar. Ty utom faddergåfva åt barnet, hade faddrarna att gifva presterna ”altarläge”, eller, som det gemenligen kallades, ”sätta åt på altarläge”, hvilket bestod deri, att hustrun, som bar barnet, uppdukade på ett bord vid altaret åt kyrkoherden hvarjehanda ”förning” i matvaror, såsom kakor, bullar, ostar, smör m. m., under det ”pigfaddern”, eller den ogifta qvinnan, som stod fadder, frambar vid ett annat bord sina gåfvor åt kapellanen[1]. Naturligtvis borde dessa förningar, som skulle uppradas och mönstras af
- ↑ Stora Mellösa, Sockenst.-Protoc. d. 5 Nov. 1711. ”§ 3. Kyrkioherden begjerte flitigt af Församlingen, at dhe ville i vänlighet bedia sina hustrur, då de behaga åt siättja på Altarläge, väll baka dem efter man kunde räkna 7 äller 8 Altarlägen på rad, som varit illa bakade, at folket inte kunde ätat”; — och ”det är af urminnes tider transfererat uppå den, som bär barnet, at hon skal gifva åt altarläge åt kijrkioherden och uppå bondepijgan, at hon gier åt Capellanen” … Då dervid, enligt samma urkund, två bönder frågade med hvad rätt presterna taga emot sådana offer, samt talade om ”den nya förordningen, som kon. Carl XI beviljade”, hvarigenom dylika offer afskaffades, så svarade pastor: ”Emedan them står fritt att kalla dhe rijkaste, som väll kunna gie ut det, som dhe ock giöra, så kan det intet vara emot någon förordning äller billighet. Så är och detta 2:o at vetta: att kyrkioherden här i Mällösa aldrig får sin richtighet af församl. i fiske i Norss, af hvilken dhe lijkeväll kunnat fådt öfver 100 tunnor här i Församl. i åhr allena, och alldrig af föhl och annat, som man vijll förbijgå, så kunde Församl. uti dhetta ena icke vara så strijdiga, at förtijga det myckna Öhlet och Bränvijnet hvar och en får, när han har något at lefverera i prestgården”.
