hela församlingen, vara tilltagna så rundt och hederligt som möjligt, hvarföre det ej så sällan hände, att förmögna personer, som föröfrigt icke voro kända för något gnideri, undandrogo sig äran af ett fadderskap, endast för de dermed förenade kostnaderna. När faddrarna efter slutad gudstjenst återkommit, öfverlemnade ”gudmor” (den gifta qvinnofaddern) det nydöpta barnet till fadern, som med hög röst nu för första gången nämnde det vid namn, och derpå räckte det till modren, som i sin tur upprepade namnet, efter hvilken ceremoni det egentliga ”kristninga-kalaset” började och under de vanliga formerna fortsattes till långt efter midnatten.
Under 1600- och början af 1700-talet voro ännu många af våra gammalnordiska vackra dopnamn i bruk, af hvilka vi, vid genomögnandet utaf några af de äldsta dopböckerna, antecknat följande, såsom vanliga mansnamn: Amund, Berndt, Björn, Boo, Botulf, Botvid, Bryngel, Börje (Birger), Dan, Denert, Folke, Gerdt (Gerhard), Gunnar, Hemming, Ifvar, Ingevald, Ingmar, Klement, Melcher, Rafvel (Ragvald), Ribbe, Staffan, Svante, Svenning, Tufve och Åke, — samt qvinnsnamn: Barbro, Elin, Elleka, Elsa, Gertrud, Gullborg, Ibba, Ingeborg, Ingiäl (Ingegärd), Ingrid, Malin, Marit, Ramfrö (Ramfrid), Sigrid, Signe, Sissila (Cecilia) och Valborg.
Frieri och Bröllop.
När en ungersven fattat tycke för en flicka i byn eller socknen[1], och föröfrigt befann sig i den ställning, att han kunde ingå äktenskap, afsändes den s. k. ”bönmålskarln”, vanligen en äldre man, med vana vid dylika beskickningar och känd för att kunna väl lägga sina ord, till den utkorade, der han efter en passande inledning, dervid han hade att framhålla
- ↑ För en mansålder sedan var det ännu så ovanligt att giftermålen skedde utom socknen, att, då en gång bruden var från närmaste grannsocken, den vigselförrättande presten deraf tog anledning att till ingångsspråk för brudtalet välja Dom. Bok. 14 kap. 3 v.: Är nu ingen qvinna bland dina bröders döttrar, och allt mitt folk, att du går bort och tager dig hustru när de Philisteer, hvilket val så tal så när hade gjort bröllopsståten om intet, emedan grannpresten, som äfven var närvarande, fann sig så förnärmad, att han hotade att resa ifrån hela herrligheten.
