198
friarens stora förmögenhet, utsigter på arf och andra förträffliga egenskaper, omsider framställde en höflig förfrågan, om den omhandlade personen hade lof att ”helsa på”. Som giftermålet i vanligaste fall förut var afhandladt och beramadt både emellan kontrahenterna sjelfva och deras slägtingar, så var bönmålskarlns uppträdande många gånger icke annat än en formalitet, ämnad att gifva eclat åt en redan aftalad förbindelse. Sedan det svassande talet var slutadt, vände sig ungmön till sin far och frågade, om hon hade hans tillstånd att ”lofva bort sig”, och då han härtill sagt sitt ”ja”, anmodades bönmålskarln att framföra hennes svar till friaren, att han nu vore ”välkummen”, hvarpå ombudet ståtligen undfägnades och frieriet var afslutadt.
Den derpå följande förlofningen skedde ej med ring, utan med åtskilliga fästegåfvor, som de trolofvade förärade hvarandra, hvilka gåfvor med ett gemensamt namn kallades ”begåfning” och ansågos lika förbindande som en ringförlofning. Fästmannens begåfning bestod i ”brudbok” (psalmbok), ”brudschal” (silkeshalsduk), ”brudhandskar”, utsydda med silkesblommor och paljetter, samt ”stycke” och ”bindmössa”. Fästmöns fästegåfvor utgjordes af ”lärittaskjorta” (lärftsskjorta), ”brudgummastrumpor” och ”brudgummaväst”. Blef förlofningen af en eller annan orsak om intet, var den utaf parterna, som slog upp partiet, skyldig att återlemna begåfningen eller lösa dess fulla värde med penningar. — I äldre tider brukade fästmön, åtföljd af någon hustru i slägten, vandra omkring till fränder och grannar för att insamla gåfvor till den blifvande bosättningen. Detta kallades ”brudstugång”, men blef såsom ett oförsynt tiggeri, som icke sällan utsträcktes till alldeles okända personer, inom flera församlingar genom formliga sockenstämnmobeslut afskaffadt[1].
Sedan det var utlyst, eller de unga, som skulle gifta sig, som man sade, ”tre gånger ramlat utför predikstolen”, och en-
- ↑ Svennevad, Sockenst-Prot. d. 30 Nov. 1696, ”§ 7. Blef brudstugugången, såsom ett oförsvarligt tiggeri, alldeles aflagd, och om någon understår sig här efter åth att löpa dherefter i Socknen böte både pijga och hustru, som henne följer, hvar sin kanna vijn til kyrkian och hvad the hafva samblat tags dhem ifrån igenom fjerdingsmannen och gifves i fattigstufvan”.
