dast en vecka återstod till bröllopet, begåfvo sig brudens fader och hans blifvande måg ut att bjuda till gästabuds. Qvällen före bröllopsdagen, då brudparets hela slägt på manssidan samlat sig i brudgummens hem för att fira det s. k. ”uttagsölet”, förfogade sig bruden till ”brudsätan”, eller den, som skulle kläda henne, hvilken vanligen var prestfrun i församlingen. — Bruddrägten, som bestod af svart klädning ”med släp”, omslöts kring lifvet af ett bredt skärp, ”brudbältet”, i hvilket ”brudschalarna”, ett par brokiga silkesdukar, voro fästade och nedhängde en på hvardera sidan. Bröstet betäcktes af ”bröstlappen”, en trekantig duk, öfversållad med perlor och audra grannlåter. På hufvudet bars guldkronan med krans och slöja, samt blommor och glitter i oändlighet. — Tidigt om morgonen på bröllopsdagen infann sig brudgummen, åtföljd af presten, brudpigorna och dem, som hos honom varit med på uttagsölet, för att afhemta bruden. Sedan denna intagit sin plats bredvid brudsätan i brudvagnen, ordnade sig ”brudstassen” i följande ordning: först tvenne ”brudriddare”, till hvilka gemenligen utsågos husarer, hvilka genom sin uniform skulle gifva mera glans åt det hela, spelmännen, presten och brudgummen, den senares slägtingar, två och två, alla till häst, brudvagnen med brud och brudsäta, samt brudpigornas vagnar. Efter redo brudens fader, bröder och slägtingar samt andra inbjudna gäster, äfvenledes två och två. Som man alltid ställde så, att man i god tid anlände till kyrkan, gick bruden, ledsagad af brudpigorna och de uppvaktande brudriddarne, in i sockenstugan för att afvakta gudstjenstens början och låta sig beskådas af den vid sådana tillfällen talrikt församlade menigheten. Vid sammanringningen satte sig stassen i rörelse, i den ordning nyss nämndes, och intågade med full musik i kyrkan, hvarpå vigseln förrättades vid altaret. Såsom tecken af sitt blifvande husbondvälde bar brudgummen under vigselakten en kort piska med läderrem. Efter vigseln intogo brudgum och brud sina platser i brudstolarna, vanligen ett par ländstolar, i choret, med ryggarna åt församlingen, tills presten från predikstolen läst ”Fader vår”, då de vände sig mot
