densade flitigt ölbägarena, medan värdarne manade på att låta silfverkapparne med bränvinet gå omkring. När steken blifvit inspelad höll presten brudtalet, långt som en predikan och späckadt med bibelspråk. Efter talets slut kringbars brudskålarna, i hvilka de närvarandes gåfvor, bestående i silfver och penningar, insamlades åt de nygifta, hvarjemte de närmaste slägtingarne hvar för sig lofvade de unga något “till bos”, d. v. s. utfäste sig att lemna något till deras bosättning, såsom boskap, säd,penningar o. d. — Derefter skulle bruden utskifta brudgåfvorna. Dessa, hvilka hon rätteligen sjelf borde hafva förfärdigat, utgjordes af linnelärfter till presten och brudsätan, ullstrumpor åt svärfadern och svågrarna, hvita förkläden åt svärmodern och svägerskorna o. s. v. — Ett af de närvarande barnen läste ifrån bords, hvarpå presten tog upp psalmversen: “När vi äre glade och mätte”[1], hvaruti alla instämde.
Så snart bordet blifvit borttaget och stugan utröjd, uppspelades “brudpolskan”. Presten öppnade dansen med bruden, eller, som det hette, “dansade brudgummen till”. Brudgumme och brud dansade derefter med hvarandra, och så hela skaran af slägtingar och gäster efter skyldskap och värdighet, karlarne med bruden, och qvinnorna med brudgummen. När hvar och en fått en sväng med brudparet, blef dansen allmän. Under tiden undfägnades bröllopslaget med kallskål, öl och bränvin: och så förgick tiden tills qvällsvarden. Men innan qvällsbordet dukades, återstod att “dansa bort bruden”. Detta tillgick så, att under det en munter polska spelades, trädde bruden fram på golfvet och alla flickorna slöto en ring omkring henne. Kronan togs från brudens hufvud, och med förbundna ögon satte bruden henne på än den ena och än den andra af flickorna, dansande om med dem, och i den tur hvar och en “fick kronan”, i den ordning troddes de ock bli gifta. Men under det dansen pågick som bäst, skyndade hustrurna fram för att tillegna sig bruden, hvilken nu ej längre fick räknas bland de yra flickorna, utan tillhörde deras allvarsamma krets. Efter ett svagt
- ↑ N:o 340, v. 2, G. Ps.-B.
