de närvarande om, att tiden ock för dem var inne att göra detsamma.
Begrafning.
Straxt efter döden och så fort lämplig “tvättgumma” hunnit tillkallas, togs liket ur sängen och flyttades i en bod eller i ett uthus, hvilket kallades att “tvätta ut” den döde, emedan utflyttningen föregicks af en nödtorftig tvagning af likets händer och ansigte, då på samma gång sänghalmen uppbrändes, att den döde icke skulle “gå igen”. Efter några dagar skedde svepningen, dervid den urgamla plägseden någon gång öfvades att låta den döde få med sig i grafven hvad som i lifvet utgjort hans lust och förnöjelse. Det händer nemligen icke så sällan vid graföppningar, att bland lemningar efter lik, som blifvit jordade för en eller annan mansålder sedan, påträffas äldre mynt, tobakspipor, snusdosor och till och med små bränvinsflaskor, ehuru något fynd af det sistnämnda slaget, mig veterligt, icke blifvit gjordt i Nerike. — Jordfästningen skedde alltid på söndag eller annan helgedag, vid sammanringningen till högmessan. På morgonen, begrafningsdagen, samlades alla “i roten”, så väl män som qvinnor, antingen de voro bjudna eller icke, i sorgehuset för att åtfölja den aflidne till hans sista hvilorum. Sedan alla blifvit undfägnade, lästes några, böner och afsjöngs en psalmvers, hvilket kallades att “sjunga ut” liket, hvarpå de, som skulle bära den döde till grafven, kullkastade stolarna, hvarpå kistan stod, samt utburo och satte henne på likbåren, hvarefter liktåget satte sig i rörelse, i hvilket både män och qvinnor deltogo, alla gående hela vägen från sorgehuset till kyrkan. Männerna voro indelade i vissa, minst tre, “bärarelag”, som aflöste hvarandra under vägen, men ordnade sä, att första laget, som mest bestod af den aflidnes husfolk och aflägsnare slägtingar, tog den döde ur huset och jemväl bar kistan in på kyrkogården. När processionen nalkades kyrkan, stannade den på ett gifvet ställe, som oföränderligt var detsamma vid alla begrafningar, dit presten gick sorgetåget till mötes för att un-
