204
der ringningen beledsaga det till grafven. Liksom före, afsjöngs äfven efter jordfästningen en psalmvers, derunder grafven igenskoflades af den dödes närmaste anförvandter på manssidan. På några ställen brukades att framför kistan bära ett enkelt grafkors af trä, på hvilket den dödes namn, födelse och dödstid samt någon vers eller bibelspråk var skrifvet, hvilket kors genast uppsattes, så snart grafven var igenkastad[1].
Under gudstjensten satte sig enkan och de djupast sörjande på det aflägsnaste rummet i kyrkan, hvilken plats af henne sedan bibehölls under sorgeåret, hvarjemte hon, såsom ytterligare tecken af sin stora sorg, icke nyttjade psalmbok, icke stod upp med den öfriga församlingen, när evangelium lästes, samt bar det hvita doket så långt neddraget, att ansigtet i det närmaste doldes. Efter gudstjenstens slut samlades slägt och grannar åter i sorgehuset till gästabud, men denna gång inga andra än de, som voro inbjudna.
Af årets högtider firades egentligen endast Julen. Och var seden, att alla julsysslor, såsom slagt, brygd och bak skulle vara undangjorda, så att inga sådana göromål behöfde förrättas på sjelfva julaftonen. Sedan alla “doppat i grytan”, hvilket var den enda middag, som bestods den dagen, inbars julhalmen och utbreddes öfver golfvet, der han fick qvarligga till annandagen, men på sina ställen äfven under hela helgen. Alla kreaturen fingo, utöfver den vanliga utfodringen, en extra förplägning, som utdelades af husbondefolket sjelfva, i det de till hvart och ett yttrade: “här har du för att du skall veta, att det är jul!” — hvilken julfägnad till och med sträckte sig till småfoglarne, åt hvilka en otröskad “hafrenek” (hafrekärfve) uppsattes på en stång på gården. — I skymningen, sedan alla iklädt sig högtidsdrägten, dukades julbordet, der tre ofantliga kakor, kallade “juloxarna”, utgjorde bordsprydnaden under hela helgen, efter hvars slut de omsorgsfullt förvarades och gåfvos åt oxarna, när vårbruket begynte. När alla voro samlade, sjöngs en, stun-
- ↑ I Sköllersta brukades att på korset hafva en liten visaretafla målad, hvars visare utpekade timmen, när den döde afled.
