dom flera julpsalmer, hvarpå man satte sig till bords, der lutfisken, sötgröten och skinkan utgjorde uppslaget till det kalasande, hvilket förr, liksom än i dag, var hufvudsumman i all julglädje. Under qvällsvarden lades litet gröt på en tallrik, hvarmed en af flickorna aflägsnade sig under djup tystnad. Detta var åt “tomten”, och utsattes i ladugården. — Det hedniska bruket, att julaftonen “gå årsgång”, synes varit alldeles okändt i Nerike.
Klockan fyra på morgonen började juldags-ottesången, och för att hinna till kyrkan i rättan tid, brukade mången, som hade lång kyrkväg, serdeles i de större bergslagssocknarna, genast efter intaget qvällsmål anträda färden till julottan. Hvem minnes icke julottan i våra barnaår? Huru många at våra ljufvaste minnen äro icke förbundna med de tindrande julblossen, som likt vandrande stjernor i den mörka julnatten på, alla vägar närmade sig kyrkan, genom hvars fönster de redan tända julljusen blickade de ankommande till mötes! Hvar och en, när han kom fram på kyrkobacken, kastade sitt bloss på det flammande julbålet, som bådade god äring för det kommande året, om lågan och röken steg rätt i höjden; men motsatsen, om elden ofta kastades åt sidan, eller bålet icke ville brinna. Men det var ej nog att kunna hoppas en god skörd, det var äfven af vigt att få honom tidigt inbergad, och den, som först kom hem ifrån julottan, troddes också få sin säd först under tak. Så snart högmessopredikan var slutad, blef det derför en allmän uppståndelse i bänkarna för att komma ut och hem, dervid det ej var så alldeles ovanligt, att den, som hade lång väg och ej vågade lita ensamt på egen fortfärdighet, sökte genom hvarjehanda skälmstycken, såsom att gömma selstickorna, afskära tömmarna o. d., uppehålla grannarna och bereda sig sjelf det önskliga försprånget.
Tidigt annandagsmorgonen väcktes de sofvande af bygdens ungherrar med Staffansvisan:
Staffan var en stalledräng,
Håll dig väl, fålan min!
