208
genhet att hålla fast vid det gamla, eller att göra som far brukade, och far för honom, ett af de största hindren för sin förkofran och utveckling, som ytterligare motverkades af det samfälda brukningssättet i de ofta oerhördt stora byarna. Men inskränkta behof, i förening med idoghet och hushållning, beredde och vidmakthöllo en välmåga, som, i motsats till nutidens, var mera verklig än skenbar.
Klockan fyra på morgonen började arbetsdagen både vinter och sommar. Vid första hanegället hördes slagorna på logen och spinnrockarna surra kring morgonbrasan. Till Lucie-dag eller senast till jul borde trösken vara lyktad, och det var en stor heder, ej mindre för tjenarne än för husbonden, att vara de första att höja de hurrarop, som underrättade grannarna i byn, att Jan Svenningsson eller Nils Larsson slagit sista slaget i logen för året, och att hans folk nu som bäst undfägnades efter det tröttsamma höstarbetet. — Men hade Far haft sin ärelystnad, så hade Mor icke mindre sin; ty till påsk skulle allt linet vara spunnet. I hvad som derefter fanns qvar, “satte sig dymmeln”, och ve den flicka, som spann något sådant! Hon hade med berådt mod avsagt sig hoppet att bli brud — åtminstone det året.
Då vårbruket började, gafs åt oxarna de skådebröd, som utgjort julbordets prydnad, under namn af “juloxar”. Det var en sed, som bibehållit sig ända till våra dagar, att ärterna borde sås på samma dag i veckan, som den, hvarpå juldagen infaller. Föröfrigt iakttogs med mycken noggrannhet vissa bemärkelsedagar, såsom att sätta kålfrö på Tiburtii dag, att så linet på Botolf och rofvorna på Leo o. s. v. Dock gjordes gerna ett undantag, om någon af dessa bemärkelsedagar inföll på måndag, onsdag eller thorsdag, hvilka kallades “förkastelsedagar” och ansågos hafva ett olyckligt inflytande på den blifvande äringen.
“Slåningen” (slåttern) var en folkfest, som firades med dans och lekar och betraktades i de enformigt kretsande göromålen som en verklig æra. “Det var nyss före slåningen”,
