210
Vid den husliga härden lifvade sång och saga qvällens göromål, och man kan gerna med en af våra forskare påstå, att från detta fristundslif datera sig flertalet af de vittra skatter, man ännu träffar i allmogens ego; vi mena dessa ordspråk, sägner och gåtor, hvilka just genom sin allmänna utbredning bevisa sitt ursprung från en forngammal tid, och hvilka verkligen förvåna genom sin qvickhet, sin träffande sanning, och icke sällan genom sin behagliga form.
XX.
SKROCK OCH SIGNERIER.
Julen.
Julaftonen och julnatten äro alla andeväsenden ute och fara, och de döde besöka och gästa sina lefvande anhöriga. Julnatten hålla ock de döde sin gudstjenst. En och annan, som kommit för tidigt till kyrkan julottan, har sett kyrkan upplyst och gått in i den tron, att han kommit för sent; men till sin förskräckelse märkt, att kyrkan varit full med dödingar och deribland hans aflidna bekanta. Har han då fått hjelp af någon afliden vän att komma ut, har det skett på det vilkor, att han lemnat ifrån sig något af de klädesplagg han burit vid tillfället.
Om man julaftonen går utanför fönstret och ser in genom en vigselring, får man se den, som under året kommer att dö, sitta vid bordet utan hufvud.
Slocknar ljuset julaftonen, kommer någon i huset att dö det året. Slocknar ljuset på altarbordet julottan, dör presten innan nästa jul.
Om man sätter sig i ring på golfvet, och hvar och en aftager sin sko och kastar den öfver venstra axeln, så kommer den att dö under året, hvars sko vänder tån mot dörren, men den, hvars sko är vänd inåt rummet, kan med visshet påräkna att få lefva året ut.
