måste eld läggas i det vatten, hvari man tvättar små barn, eller deras kläder, ty annars få trollen makt med dem.
När barn fälla tänderna, kasta de dem i elden och säga: ”Loke, ge mig en bentand för en gulltand”.
Om någon spottar i elden, får han brännblåsa på tungan.
Mjölk får man ej låta koka öfver, ty då får kon ondt i spenarna, såvida man ej straxt kastar salt i elden.
Hemtar man in vatten, sedan solen gått ner, skall man hålla eld öfver det, innan det begagnas, ty annars kan Necken ha följt med och göra skada.
När kon kalfvat, tages de tre första gångerna, hon skall dricka, eldkol, salt och en bit stål i vattnet, på det ingen skall kunna förgöra eller taga mjölken ifrån henne.
Att döda ej må gå igen, uppbrännes sänghalmen, och stolarna, på hvilket liket stått, kullkastas.
Blir någon ”gastkrammad”, släppes eldkol tre gånger mellan linnet och kroppen, då den sjuke lägger sig; dock får ingen öppna dörren före midnatt, ty då kommer gasten igen.
Sprakar eller smäller elden hårdt, betyder det att man snart får höra någon vara död.
Sprakar elden fram på golfvet, betyder det främmande.
Om någon, som är född med segerhufva, går omkring en vådeld, kan han icke vidare sprida sig.
Åskan.
Åskan föreställes som ett personligt väsende, under namnet ”Goa”, — ”Goa körer” ellor ”Goa åker” säges, då åskdunder höres.
Goa förföljer trollen, hvarföre de få brådtom, när åskan börjar gå. De fara då hem i väderilar, som ofta uppkomma nyss före åskväder. Deras försök att undkomma är orsaken till att åskstrålen går i zigzag i sin fart mot jorden. Hvar gång åskan slår ner, tränger åskviggen ögonblickligen nio alnar ner i jorden, och skrider väl sedan uppåt igen, men blott en aln för hvarje år; så att han först efter nio år anträffas i jordytan.
