216
Forntida stenredskap, såsom yxhammare och stenkilar, tros vara åskviggar, och anses skyddande mot all slags trolldom, och brukas både utvändigt och invärtes såsom ett förträffligt botemedel.
Stångjernssmeder ha gerna en ”åskvigg” liggande under bottenhällen i härden, för att få mycket öfverjern.
Bränvinsbrännare lägga en sådan i mäskkaren för att få mycket bränvin.
Bär man en åskvigg omkring ett svedjeiall, så kan elden icke löpa ut, och skogseldar komma ej heller utom den gräns, man på samma sätt utstakar.
Fogel och hare, som är förgjord ”skottfri”, fälles, om man till bössflinta eller hagel begagnar stycken af en åskvigg.
Att hafva åskviggar liggande i ladugården, ger kreaturen trefnad och skyddar dem mot förgöring.
En åskvigg i sädesbingen och snjölkaret fördrifver råttor och gör mjölet drygt.
Vid yttre åkommor föres viggen, under frammumlande af några trollformler, vissa hvarf kring den sjuka lemmen, hvarpå den, som förer honom, spottar genom skafthålet.
Små smulor, afskafna och ingifna i söt mjölk, hjelpa för många sjukdomar.
Necken.
Man må grannt akta sig, att ej blod eller någon orenlighet kommer i rinnande vatten, emedan Necken då kan förgöra en, icke heller må man dricka ur sjöar, åar och bäckar, utan att förut ha spottat i vattnet.
Om mjölk spilles i vattnet, får Necken makt med kon, af hvilken mjölken är kommen.
När man badar i en sjö, eller annat öppet vatten, bör man först binda Necken genom att sätta en knif eller annat stål i vattnet invid stranden, i det man säger: ”Neck, Neck, stål i strand; far din var en stålatjyf, mor din var en nålatjyf; så långt skall du vara härifrån, som detta rop höres: Ho Hagla!”
