236
ningen, vreds hufvudet på sned, och han förblef sedan sådan under hela lifvet. — Nära intill visas ”kung Välters björk”, dervid konungen plägade binda sin häst, samt ”Välters sten”, ett fjorton fot högt stenblock, vid hvilket något serskildt minne nu mera icke är fästadt.
8. Gullkitteln vid Högby.
Nära invid Högby i Götlunda socken uppväller en källa, i hvars botten ligger en gullkittel, och vid källan vanligtvis en stång, som, om man stöter med henne i marken, höres gullkitteln klinga. För längesedan, en thorsdagsafton, begåfvo sig ett par karlar till källan för att upptaga den dyrbara kitteln och dermed göra sin lycka. Försöket lyckades öfver förväntan, och när de fått kitteln ett godt stycke på väg, sade den ene: “Ha vi nu fått dig så långt, skall du ock få följa oss hem!” — Men knappt voro dessa oförsigtiga ord yttrade, förrän kitteln var försvunnen, och har sedan dess aldrig varit synlig. — Hade de varit tysta — tillägger sägnen — och förut kastat stål i vattnet, eller också haken varit af stål i grinden, genom hvilken de gingo ner till källan, hade de säkert haft gullkitteln i behåll.
9. Gullvagnen i Vabacken.
Vid samma Högby ligger den s. k. Vabacken, i hvilken en ännu dyrbarare skatt finnes förvarad, nemligen en vagn af rent gull, som icke kan bortföras annorlunda än med tvillingsoxar. Det skall till och med ha händt, att en person på detta sätt fått vagnen med sig ända till Höbacken, men här mötte han en råtta, som drog ett halmlass, och när han, i brådskan att komma hem med sitt kostbara byte, ropade åt det sällsamma ”åket” att hålla ur vägen, var gullvagnen i samma ögonblick in i backen tillbaka. En bonde i Högby, som äfven hört talas om att vagnen måste hemtas med tvillingsoxar, hade derjemte fått veta af en ”klok gumma”, att oxarna, för att hafva riktig lycka med sig, aldrig borde ha ätit annat än söt mjölk. Han uppföder fördenskull ett par tvillingskalfvar, som aldrig
