fingo annat än oskummad mjölk, och tror sig säker. En dag, när han varit borta med sina oxar och kom sent hem, hade hustrun redan mjölkat, hvarföre han måste gifva dem ”glanmjölk” för den gången. — Nu skulle han åstad och hemta den dyrbara vagnen, som han ock lyckades finna. Men när han spännt sina oxar för densamma, och efter gammal vana hojtar åt dem, ropar en röst ur backen: “Inte drar dina glanmjölkskalfvar hän min vagn!” — hvarpå vagnen försvann i backen för evigt. Men pinnen till tistelstången, som händelsevis kom att stanna qvar, var af renaste gull, och blef bondens ersättning för den möda, han användt.
10. Skatten i Konstabäcken.
Huru vigtigt det är att vid sådana skatthemtningar iakttaga fullkomlig tystnad, bestyrkes ytterligare af följande sägen från Sköllersta. Vid Konsta och trakten deromkring skall, enligt sagan, finnas ofantliga skatter nergrafda i jorden. Isynnerhet utvisas ett ställe i Konstabäcken, der en stor jernkista ligger, bräddfull med dyrbarheter. Mången har väl sett henne, men ännu har det icke lyckats någon att uppfånga henne ur bäcken. Två personer försökte det en gång, men när de fått henne till hälften ur vattnet, ropade den ene, glad öfver framgången, till sin kamrat: ”Håll i bara!” — och genast försvann hon i djupet. En bonde i Konsta tog lärdom af deras missöde, och beslöt att ensam pröfva lyckan, samt begaf sig en thorsdagsqväll till ort och ställe. Det lyckades äfven för honom att få tag i den tunga kistan och draga henne på land. Men innan han hunnit kasta stål emellan henne och vattnet, kommer en höna dragande med ett hölass. Körsvennen, en storväxt man, ropade oupphörligt på hönan:
”Lanka, lanka fort!
Du ska te Romare port,
Innan qväller!" —
”Åh f—n kommer du heller!” — utropade den förtjuste skattsökaren, och i detsamma var skatten borta.
