De lade hertig Fröjdenborg allt uppå ett bräd;
De slagtade honom, som bönder slagta fä.
Mig synes det är tungt till att lefva.
De lade hertig Fröjdenborg allt uppå en disk;
De ristade honom, som bönder rista fisk.
Mig synes det är tungt till att lefva.
Det var de falska tärnor, de stodo dernäst;
De togo hertig Fröjdenborgs hjerta så färskt.
Mig synes det är tungt till att lefva.
Fröken Adelin frågar: ehvad får jag för en rätt?» —
«Jo, det är hertig Fröjdenborgs hjerta så färskt»,
Mig synes det är tungt till att lefva.
»Och är det hertig Fröjdenborgs hjerta så färskt,
Så skall det också blifva min aldrasista rätt».
Mig synes det är tungt till att lefva.
Fröken Adelin stiger uti kammaren in,
Der kallar hon på småsvenner sin’:
Mig synes det är tungt till att lefva.
«I hemten mig hit de vinglasen två;
Deraf så vill jag dricka hertig Fröjdenborgs skål».
Mig synes det är tungt till att lefva.
«I hemten mig hit det glaset med mjöd;
Deraf så vill jag dricka mig sjelfvan till död».
Mig synes det är tungt till att lefva.
Brådt kommer det bud för konungen in:
«Fröken Adelin är död uti kammaren sin».
Mig synes det är tungt till att lefva.
Och konungen häftigt ur höga salen sprang,
Han slog igen dörren så låsen de sang.
Mig synes det är tungt till att lefva.
