Vokalomljud i plur. hafva, utom de för språket gemensamma, följande substantiver:
Mask. bog (bog) pl. böger, tarm pl. tärmar, och någon gång så pl. sär.
Femin. bot (botemedel) pl. bötter, gran (granträd) pl. gränar, grop, pl. gröpper, hång (trindvirke) pl. hänger, not (hasselnöt) pl. nötter, spång pl. spänger, tå pl. tär.
Vid sammansättning af tvenne substantiver, af hvilka det första är genitiv. sing. l. plur., uttryckes genitivbegreppet med bindvokalen a, t. ex. tannavärk (tandvärk), lärittaskjorta (lärftsskjorta), jolpäraskal (potatesskal), husaröta o. s. v. — Isynnerhet förekommer denna gamla genitivform i den mängd pleonasmer, hvaraf nerkiskan öfverflödar, såsom pänningastyfver, snusakorn, fölungapalter, kalfvabuker, grisakutte, pojkavasker, gubbafuling, käringastykke, stugakåve o. fl. a.
Vid nomina propria bildas, enligt gammalt svenskt bruk, tillnamnet, ”farsnamnet”, utaf genitiven af fadrens dopnamn, ”kristninganamn”, med tillägg af ändelserna son eller dotter; således Nils Persson, Anders Larsson, Britta Nilsdotter. — I förtroligt smuspråk bortkastas dock tilläggningsändelsen, och man säger då för beqvämlighets skull Nils Pers’, Anders Lars’, Nils Pers’ Britta o. s. v.
Artikeln, så väl den obestämda som den bestämda, har sin serskilda könsböjning; nemligen den obestämda artikeln:
| Mask. | Fem. | Neutr. |
| En, | e, | ett. |
| T. ex. en gubbe, e hustru, ett barn; och de bestämda tilläggningsändelserna: | ||
| En l. n, | â, | ê. |
| T. ex. gubben, mórâ, barnê. | ||
Adjektiverna.
Såsom böjningsmönster för adjektiver i obestämd ställning, må följande anföras:
| Mask. | Fem. | Neutr. |
| Hungruger (hungrig), | hungrug, | hungrut. |
| Höfsliger (snygg), | höfslig, | höfslit. |
| Nógaler (noga), | nógat, | nógatt. |
| Oliðsamer (olidlig), | óliðsam, | óliðsamt. |
| Blåer (blå), | blå, | blått. |
| Liten, | lita, | lite. |
I bestämd ställning lyktas samma adj. i alla tre genera på a, så väl i sing. som plur.
