Sida:Nerikes gamla minnen 1868.pdf/290

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

282

— «Ni har fali varmt nästa er!»

— «Varmare i min bakugn!» — sað’ frua. —

Å så fikk han gå. Nu kom áskapoten in, å når han fikk si frua, sað’ han og:

— »Ni har fali varmt nästa er!»

— «Varmare i min bakugn!» — sað’ frua.

— «Då va bra där — sað’ áskapoten — «då kan ja få steka mi skata»,

— »Å dä går fälle an» — sað’ frua, å så satte áskapoten in skatá i ungen, å där stóg hó å pottrað’ å fräste,

— Flotä rinner» — sað’ frua.

— »Hórn te ta't i» — sað’ áskapoten.

— «Hórnä sprekker sönðer» — sað’ frua.

— »Hánk te sätta um'ä» — sað’ áskapoten.

— »Hánken ä för stórer» — sað’ frua.

— »Kil te kila'n mäð» — sad' áskapoten.

— «Flotä rinner öfver» — sað’ frua.

— Lok te lägga öfver» — sað’ áskapoten.

Nu såg frua átt áskapoten wa den rätte, för han vart alðri rådlösr; å så fikk han frua å slottä å gulð å silfver förutan all änðe.

Áskapoten.

(På Qvistbro bergslagsmål[1]).

Dä wa ain gång ain bónðe, som många ä fälle dä, som hadde trai sönjer. Dai båga storstä potjâr[2] gekk'le[3] någe an, main dain minste wa ain rikti solkakopp, som hölls i spissen för jämnâ, å bara pétað’ å potað’ i áska, å daimaiså[4] kallte dai'n fyr[5] áskapoten. Inte så óvuli långt frå bónðs gål wa ait stórt slott, som glimrað’ änða[6] som sóla utå barsta gull å sölfver, å alðri skull'n fälle ha sitt maken tai tokka rar fru som hó, som bódde på slottä. Ain dag sað’ bónð tai potjâr, átt dai kunðe väl ta å fria tai frua, å dä wa'l inte potjâr emót um förstås, å så wart dä sajd, att dai skulle freksta si’ lökka. Waid[7] dai skulle tai å gå, kom áskapoten å ville mai’ han og. — Hvað dä likkt, tökkte dai âre potjâr, átt ain tokken lórttholk[8] skulle få gå mai’ å fria tai frua. Main hur áskapoten sargað’ å kiltað’[9], så vart dai inte å mai'n, annä[10] dai fikk lof å

  1. ↑ Hvad som egentligen utmärker Qvistbro bergslags bygdemål, serdeles i den del af socknen, som kallas Gammelhyttelaget, ifrån verkiskan, så väl i de andra bergslagsorterna som på slättbygden, är, att det korta e och i, när detta i hvardagsspråket uttalas som e, diftongeras till ai, hvilket här betecknar dessa vokalljud.
  2. ↑ Potje m. pojke pl. potjar best. f. potjâr.
  3. ↑ Gekk’le, gick fälle, gick väl.
  4. ↑ Dai mai så, dermed så, derföre.
  5. ↑ Fyr conj. för.
  6. ↑ Änða adv. alldeles, precist.
  7. ↑ Waið, vid.
  8. ↑ Lórttholk m. osnygg, orenlig menniska.
  9. ↑ Sarga och kilta, ifrigt påyrka, oupphörligt begära.
  10. ↑ Annä conj. utan.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Sida:Nerikes_gamla_minnen_1868.pdf/290&oldid=444290”