Studenten lutade sig ut genom fönstret och tittade efter papperen. En svart fågel satt på taket utanför vindskupan och såg på honom med spefull högtidlighet. »Är inte det där en korp?» tänkte studenten. »Det är ju det man säger, att korpar bådar olycka.»
Han såg några av papperen ligga kvar på taken, och säkert hade han kunnat rädda åtminstone en del av det förlorade, om han inte hade haft sin tentamen att tänka på. Men han tyckte, att han var tvungen att först och främst sköta sina egna affärer. »Det är hela min framtid det gäller,» tänkte han.
Han kastade på sig kläderna och rusade till professorn. Under vägen hade han bara den förlorade handskriften i tankarna. »Det är en bra förarglig historia, det här,» tänkte han. »Det var en olycka, att jag skulle ha så bråttom.»
Professorn började förhöra honom, men han kunde i alla fall inte få tankarna från handskriften. »Vad var det den stackars karln sade?» tänkte han. »Hade han arbetat på boken i fem år och hade inte kraft att skriva om den? Jag vet inte hur jag ska få mod att tala om för honom, att den är borta.»
Han var så upprörd över det, som hade hänt honom, att han inte kunde hålla tankarna samlade. Alla hans kunskaper voro som bortblåsta. Han hörde inte vad professorn frågade, och rakt inte visste han vad han själv svarade. Professorn blev alldeles bestört över en sådan okunnighet och kunde inte annat göra än kugga honom.
När studenten kom ut på gatan igen, kände han sig förfärligt olycklig. »Nu går jag miste om min plats,» tänkte han, »och det är överliggarens skull. Varför skulle han komma med sin handskrift just i dag? Men så går det, när man är tjänstaktig.»
I detsamma såg studenten den, som han tänkte på, komma sig till mötes. Han ville inte tala om, att handskriften var förlorad, innan han hade gjort något försök att få igen den, och ämnade gå tyst förbi honom. Men
