Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
439
I UPPSALA

den andre gick där bekymrad och orolig och undrade vad studenten skulle säga om hans bok, och när han såg honom skynda förbi med bara en ovänlig nick, blev han ytterligt skrämd. Han högg studenten i ärmen och frågade om han hade läst något. »Jag har haft min tentamen,» sade studenten och ville skynda vidare. Men den andre trodde, att han undvek honom för att slippa säga, att han var missnöjd med hans bok. Han tyckte, att hjärtat ville brista, därför att det arbetet, som han hade hållit på med i fem långa år, inte skulle duga till något, och han sade till studenten i sin stora sorg: »Kom ihåg vad jag säger dig! Om boken inte duger, vill jag inte se den mer. Läs den, så fort du kan, och säg mig vad du tycker om den! Men om den inte duger, kan du bränna opp den. Då vill jag inte se den mer.»

Han gick hastigt sin väg. Studenten såg efter honom, som om han hade velat kalla honom tillbaka, men han ångrade sig och gick hem till sitt.

Där skyndade han att sätta på sig vardagskläderna och sprang sedan ut för att leta efter handskriften. Han sökte på gatorna, på torgen och i planteringarna. Han gick in på gårdarna och vandrade till och med utåt landet. Men han kunde inte finna ett enda blad.

När han hade hållit på så ett par timmar, kände han sig så hungrig, att han måste äta middag. Men på matstället råkade han om igen överliggaren. Denne kom genast fram för att få höra något om boken. »Jag ska komma opp till dig i kväll och tala om den,» sade studenten helt tvärt och avvisande. Han ville inte tillstå, att han hade förlorat den, förrän han var fullt viss om att den inte kunde återfinnas. Den andre blev helt blek. »Kom bara ihåg, att du ska förstöra den, om den inte duger!» sade han och gick sin väg och var nu alldeles säker om att studenten var missnöjd med hans bok.

Studenten skyndade åter ut i staden och höll på med sitt sökande, ända tills det blev mörkt, utan att finna